Barnpedagogik

Om barn, förskola och pedagogik

Två tips till chefer och beslutsfattare – och till alla andra

Verksamhetsutveckling tycker jag är viktigt – att personalen mår bra likaså.

Jag vill tro att där finns ett tydligt samband mellan välmående personal och välmående barn – det är jag inte ensam om hoppas jag? Än viktigare – mår personalen dåligt så ökar chansen att barnen mår dåligt.

Tips nummer ett – där kanske mer mot er pedagoger men det är nog inte fel överlag.

Det här handlar om retorik och attityd och filmen kommer från Kjell Dahlin på popretorik.se. Jag föreslår att ni kollar och lyssnar ordentligt på filmen.

Känner du igen dig? Kan varmt rekommendera även resten av hans material som finns på youtube, där finns en hel del tankeställare.

Tips nummer två – det är mestadels till beslutsfattare men det är någonting jag själv känner är viktigt med tanke på sjukskrivningstal och liknande inom branschen.

Hållbar vardag handlar om att sträva efter att kunna kombinera arbete och privatliv på ett sätt som gör att vardagen – inklusive jobbet – är någonting man inte ska behöva ta ledigt ifrån.

Kolla gärna filmen och kika in på Hållbar Vardag!

 

Jag tänker såhär – mår pedagogerna bra så mår barnen bra, mår barnen bra så mår pedagogerna bra? Investera i personalen – investera i barnen.

Tänker jag fel?

 

Sinnesrum

//Inlägget innehåller affiliatelänkar //

 

Jag hittade en liten kort artikel angående sinnesrum som jag skrev på en av mina föregående arbetsplatser. 

Den är lite omarbetat men i helhet är det ungefär detsamma. Märk väl att texten är var skriven med syfte övertala dåvarande chef att satsa på ett sinnesrum – därav en mindre opartisk ställning.

Jag tänker att kuber är relativt vanligt förekommande, man kanske kan använda en kub som ett provisoriskt sinnesrum?

 

Anledningar till varför jag tycker att ett sinnesrum är en bra investering:

  • Stressförebyggande
  • Barn med särskilda behov som kan ha stor nytta av sinnesstimulans
  • Tillgång för hela huset
  • Hjälper oss att uppfylla vårt uppdrag enligt läroplanen – mer om det längre ner.
  • Det är en engångskostnad som jag tror kan betala igen sig genom lugnare barngrupper och eventuellt ett  mindre behov av framtida resurser.
  • Bra marknadsföring för förskolan
  • Hjälper oss att arbeta efter barnkonventionen genom erbjuda alla barn rätt till återhämtning och vila

 

Ylva Elineby skrev en artikel 2015 om barn och stress som jag känner passar bra in här.

Från artikeln Stress – Det finns en gräns för vad barn tål; (Ylva Elineby, Spec. Ped, Förskollärare och författare)  (http://www.alltforforaldrar.se/artikel/stress-det-finns-en-gr%C3%A4ns-f%C3%B6r-vad-barn-t%C3%A5l)

” Ylva har kontakt med några förskolor, som har tagit de nya problemen på allvar. De försöker medvetet att skapa så kallade sinnesrum på sina avdelningar. Det handlar om små rum, målade och inredda som andliga oaser i en annars kryllande barnverksamhet. Dit kan barnen gå när de vill vara i stillhet, ligga på en mjuk madrass, lyssna på lugn musik, se ljusspel över väggarna och få kontakt med sig själv. De yngre barnen får sällskap av en vuxen, de äldre kan gå dit själva. Men alla vet precis vad som gäller när man kliver in i detta rum. Tystnad, lugn och avkoppling.

Det finns barn, berättar Ylva, som inte kan slappna av i sinnesrummet. De lever i ett ständigt påslag och kan inte gå ner i varv. Det är de barn som ständigt tar av sin energireserv. Men dessa barn måste tränas och ledas till lugnet inom sig. Man får ta ett steg i taget. En minut första gången. Två minuter nästa gång och så vidare tills barnet kan ligga på madrassen och slappna av. När en förälder hämtar sitt barn, besöker de gärna sinnesrummet tillsammans innan de går hem. Ett fantastiskt sätt att mötas och slappna av efter en arbetsdag.”

 

Tankar och förskolans uppdrag

Sinnesrum används oftast som terapi för personer inom NPF-spekrat – t.ex. autism eller ADHD/ADD. Det används för att stimulera sinnena och ge en känsla av lugn och avslappning.  

Artikel 31 i barnkonventionen säger följande:

Varje barn har rätt till lek, vila och fritid”

Att kunna erbjuda alla barn inte bara en utbildning och lek utan även möjlighet till vila och återhämtning oberoende av dess hemförhållanden känns för mig som någonting självklart. Ett sinnesrum tror jag kan ge den möjligheten.

I läroplanen kapitel 1 under förskolans värdegrund och uppdrag står det bl.a. att verksamheten ska präglas av omsorg och individens välbefinnande och utveckling. Där står även att verksamheten ska anpassas till alla barn i förskolan. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar så att de utvecklas så långt som möjligt. Där står även att förskolan ska erbjuda en i förhållande till deras ålder och vistelsetid väl avvägd dagsrytm och miljö. Såväl omvårdnad som vila och andra aktiviteter ska vägas samman på ett balanserat sätt.

Min tanke med ett sinnesrum är att hjälpa förskolan att uppfylla vårt uppdrag som är beskrivit i läroplanen. Att man med hjälp av ett sinnesrum ska kunna erbjuda våra nuvarande och framtida barn en chans till vila och återhämtning, tillfällig eller varaktig sinnesstimulering och en bra miljö för återhämtning och reflektion.

Ett sinnesrum är dock ingenting som behöver vara avdelningsknytet, rummet ska kunna vara en tillgång för hela förskolan. 

Det finns olika sorters sinnesrum beroende på vilka sinnen man ska stimulera. 

Användning

Tanken är att kunna använda rummet som en tillgång till de barn som behöver hjälp och träning att slappna av och varva ner. Förslagsvis kan rummet utnyttjas när vi har avslappningsövningar och vila för att hjälpa de barnen som har svårt för att delta i den vanliga vilan. Målet ska som alltid vara att arbeta på ett sådant sätt att barnet ska kunna återgå och vara med när den övriga barngruppen har vila. Eftersom vi stora delar av dagen arbetar med en stor barngrupp känns det som ett viktigt inslag att vid tillfälle kunna gå undan med ett eller flera barn som man känner är i behov av en lugnare aktivitet än det övriga gruppen gör vid tillfället.

Vår tanke är dels att det kommer gynna den enskilda individen då vi får möjlighet att anpassa verksamheten efter barnets behov, dels tror vi att det kommer gynna i gruppen i sin helhet och på sikt skapa en lugnare och tryggare barngrupp och verksamhet.

Finns inte budgeten så går det att pyssla ihop en del av sakerna eller liknande saker ifrån saker som redan finns i verksamheten. Finns budgeten och man tycker det är någonting att satsa på (vilket jag tycker) så finns där en del förslag här under.

Www.komikapp.se har färdiga sinnesrum och delar till det.

Annars är det mesta av det här delar som går att inhandla lite överallt, beror på avtal och liknande.

Cdon.com har en del och lekmer har en del. Tror även att coolstuff har en hel del också, dock lite dyrare…

Förslag på sinnesstimulerande saker och ungefärlig kostnad.

Syn
Plasmalampa, ca 100-400 kr
Lavalampa, ca 300 kr
Lysstavar, ca 50-200 kr
LED-slinga, ca 200-600 kr
Black Light-lampa, ca 100 kr
Fiberoptisk lampa, ca 400-800 kr

Lukt
Eterisk olja, ca 100 kr
Doftljus, ca 25-100 kr
Potpourri, ca 100 kr

Hörsel
Naturljud, ex skogsljud eller regnoväder, ca 100-200 kr
Klassisk musik, ca 100-200 kr
Speldosor för barn (med låg volym), ca 200-500 kr
Regnrör, ca 150-300 kr

Känsel
Texturbok gjord av olika sorters tyg, ca 200-300 kr
Olika sorters mindre ”bollar”, t.ex. taggig, mjuk, sand-, vatten- och risfylld, ca 30-100 kr
Gymboll, ca 100 kr
Sackosäck, ca 200-400 kr

 

Retorik – språkbruk & status?

Finns där yrken som strävar efter att ha högre status som släpper igenom information till ”kunder” med stavfel, särskrivningar eller andra fel?

Att yrkets och verksamhetens status behöver förbättras och förhöjas är väl någonting som ofta uttrycks inom den pedagogiska sfären. Fina titlar och långa utbildningar för att höja statusen.

Ett par exempel:

Förskola istället för dagis

Förskollärare istället för dagisfröken

Lärare i fritidshem istället för fritidspedagog

Osv osv..

Min fundering är följande:

Hur påverkar material som skickas ut från skola, förskola & fritids med tveksamt eller till och med dåligt språkbruk (särskrivningar, uppenbara stavfel och dylikt).

&

Dåligt ”designat” material rent grafiskt (suddiga bilder, användandet av material som är upphovsrättsskyddat) verksamhetens och yrkets status?

Motarbetar vi oss själva och vår jakt på yrkesstatus genom att inte lägga energi och tid på att skicka ut ordentligt och genomarbetat material till vårdnadshavare?

Jag tänker på allt från veckobrev till lappar om utvecklingssamtal och inbjudan till diverse aktiviteter?

Borde information och kommunikationsteknik med fokus på korrekt material och språkhantering utgöra en större del av lärarutbildningarna?

 

A good old spankning – lite smisk har väl inget dött av?

Varnar för att inlägget kan vara rätt starkt och rätt känsloväckande.

Det kommer handla om barnmisshandel / smisk.

Och ja, jag kallar att smiska ett barn för barnmisshandel.

Som jag nämnde i början på förra inlägget så är jag med i väldigt många grupper på Facebook, däribland ett antal grupper med fokus på barn med särskilda behov.

Ett par av dom är baserade i U.S.A och utgår ifrån amerikanska tankar och värderingar.

I min trångsynta lilla värld ser jag USA som en del av västvärlden och utgår ifrån att vi har liknande värderingar.

Ett inlägg gjorde mig dock upprörd och det inlägget var följande: (översatt till svenska dock)

Jag har haft det jobbigt på sista tiden med min 11-åriga son som har ADHD. Han lyssnar eller lyder inte på mig och gör aldrig någonting rätt första gången jag säger till honom. ( T.ex. tar ut soporna, lägger dom på golvet och lämnar det där. Lägger in kläder genom att bara trycka in allting i en låda etc.)

Jag kom nyligen på honom med att stjäla godis från en affär, ljög, lyssnade inte. Allt det här under en 2 veckors bestraffning. Jag har gett honom utegångsförbud, smiskat honom, nu vet jag inte vad mer jag kan göra förutom att be.

Inlägget hade fått cirka femton kommentarer när jag såg det. Inte en enda av dom nämnde någonting angående hennes ”spanking”.

Jag reagerade en aning och skrev följande:

Bitar av konversation återfinns i bilderna, men lite snabbt översatt.

J – jag

D – Kvinnan som argumenterar mot mig, ej kvinnan som skrev själva inlägget.

Första bilden:

J – Att smiska? På riktigt? Att slå ditt barn känns som rätt sätt att hjälpa honom?(abuse är rätt ord på engelska men slå fungerar nog bättre än utnyttja i det här sammanhaget)

D – Du kanske ska hålla dig på din sida. Ja, vi får lov att vara föräldrar och smiska våra barn när det behövs. Håller du inte med kan du hålla din kommentar till dig själv.

J – Är bara chockerad över att det är okej att slå sitt barn utan att någon reagerar.

D – Att smiska är inte att ”utnyttja”. Emot vad du har fått veta så finns där en skillnad mellan att smiska och slå sitt barn. Erbjud positiva råd om hur hon kan hjälpa eller håll käften.

Jag kommenterade även att jag var glad att jag bodde i Sverige där det är förbjudet att misshandla sina barn.

D – Av din ton att döma är jag också glad över att du bor i Sverige.

J – Råd – slå inte ditt barn.

D – Att smiska är inte att misshandla. Så kvittar det vad du har fått veta. Med det sagt, du gav inga råd. Du kritiserade. Ge positiva råd om hur hon kan hjälpa sitt barn eller håll käften.

J – Hon kan hjälpa genom att inte smiska, jag kallar det misshandel eftersom man fysiskt skadar ett barn.

En kvart senare var mina kommentarer borta..

En halvtimme senare var jag blockerad från gruppen..

Det behöver inte vara kulturkrockar med U-länder, det här är kulturkrockar med västvärlden. Vad gör vi?

Anyhow – var vill jag komma med det här inlägget förutom att vara irriterad?

Kulturkrockar är inte så ovanligt och inte heller konstigt. Men hur gör vi när en kultur så tydligt krockar med inte bara våra värderingar utan även våra lagar?

Hur tar vi upp liknande situationer som den här? Mind you, det här är välbärgade ”vanliga” amerikanska familjer som är helt överens om att ” a good old spankin” är helt okej.

Undersökningar visar även att runt 80 procent av den amerikanska befolkningen tycker att det är helt okej. USA är extremt stor del av vår värld på alla sätt och vis vare sig vi vill det eller inte.

Är det skillnad på smisk och misshandel? Var går gränsen i så fall?

Fidget spinners – igen

//Innehåller affiliatelänkar //

 

Om vi nu bortser från fidget spinners nytta som redskap för att fokusera (som jag skrev om här) – så hittade jag den här videon på youtube.

Om vi försöker plocka ner formuleringen att barn ska förstå hur enkel teknik fungerar så är väl magneter ett väldigt bra exempel på just enkel teknik? Och eftersom just fidget spinners verkar populärt just nu så varför inte utgå ifrån dom? Vi ska ju utgå ifrån barnens intresse – om inget annat så har vi kanske större chans att få barnen med oss?

Lite metall och magneter så kan man experimentera och få det att snurra av sig själv, magi va?

Det här går rätt bra med vanliga magneter som man har till kylskåpet men om man vill testa lite extra och få lite mer ”oomph” i det hela så kan man köpa lite starkare magneter. Coolstuff har sånna här bland annat.

 

Färgblandning

Till ett av våra senaste projekt på förskollärarutbildningen bestämde vi oss för att blanda färg. Inte riktigt som vanligt dock..

Just det här är någonting som går alldeles utmärkt att göra med barnen också – det enda som behövs är

  • Vatten
  • Färg
  • Någonting med lite smalare utblås, medicinspruta eller liknande. Vi var inne på apoteket och fick hämtat sprutor därifrån som passade perfekt, helt gratis.
  • En vas eller liknande, allra helst genomskinlig.

Resultatet blev såhär!

Varnar för lite sisådär kvalite.

(Tänk på att videon är efterbehandlad för effekter – slow-motion, baklänges och lite ändrade hastigheter)

Jag har använt mig av ett lite mer avancerat program, men mycket av effekterna kan ni göra i till exempel iMovie om ni har iPad

Använda den privata telefonen på arbetstid?

Nej nej nej, det kan man ju absolut inte göra tänker du kanske..

Jo, det kan man visst det tänker jag.

För att ringa privata samtal och skicka sms? För att slösurfa på facebook? Nä…

Men – 

  • För att medforska!
  • För att snabbt och smidigt googla det barnet frågar om
  • För att kunna dokumentera när det händer och inte efteråt
  • För att ringa till till kollegan som kanske är med en grupp längre bort

Det finns självklart fler saker. Vi kan ju bara börja nämna vr-glasögon och att få barn att virtuell vandra runt på platser dom aldrig hade fått se annars. Kan ni göra det med er avdelningstelefon? Finns där budget att köpa in det till alla? 

Argumenten mot brukar vara att det går precis lika bra att göra allt det här via jobbtelefonen. Jag håller inte med här.

Att jag och inte någon av mina kollegor har telefon just när det händer är inte säkert. Om jag då ska lämna barngruppen för att hämta telefonen så är ögonblicket jag ville fånga kanske över. Hur kan vi vara med barnen och medforska i stunden om vi behöver jaga rätt på verktyg för att göra det?

Fine! – Om all personal tilldelas vars en arbetstelefon med full tillgång till alla redskap och möjligheter som finns i dagens telefoner så absolut, då lämnar jag min privata i skåpet.

Vi förbjuder privata telefoner på arbetstid!

Nä. Förbud är inte riktigt min grej. Är det din?

Ja – där finns folk som inte kan sköta det.

Nej – det ska inte gå ut över alla andra som faktiskt använder det som ett redskap i sitt arbete.

Kollektiv bestraffning? – Jag trodde att vi var hyfsat eniga om att det inte var en bra grej. Eller?

 

Men det är ju osäkert att dokumentera med din privata telefon?

Är det? Dokumentation har jag förövrigt skrivit om här – läs gärna!

Min telefon

  • Pin-kod
  • Siffer-kod
  • Fingertrycksavläsare
  • Allt dokumentation in i Google docs med två-faktor authorisation som sedan raderas från telefonen.
  • I min ficka

Jobbtelefonen

  • Ingen pin-kod (eller en pin-kod som står utskriven någonstans)
  • Ligger oftast framme någonstans
  • Ingen sifferkod eller annat

 

Så – vilken telefon är säkrast att dokumentera på? På riktigt?

Och som sagt ja, där finns folk som missköter det men då är det kanske en ide att ta det med berörd person och i så fall förbjuda just den personen från att använda sin telefon.

Jag hade kunnat räkna upp ett tiotal saker jag använder min privata telefon till på arbetstid som gynnar verksamheten. Och om jag ska vara ärlig så hade jag nog sagt upp mig från min befintliga arbetsplats om det hade införts ett förbud.

Jag menar – ska vi verkligen kunna allt? Är det inte bättre att vi har chans att ta reda på saker vi inte vet så vi kan svara barnet som frågar?

Förresten – på tal om tekniska verktyg – missade ni inlägget om fidget spinners och fidget cubes igår så kika in och läs det här! 

 

 

Fidget spinners & fidget cubes – forskning?

// Inlägget innehåller Affilliatelänkar //

 

Jag tänkte att vi skulle diskutera fidget spinners.

För er som har missat totalt så är det en form av leksak som man får att snurra för att sedan låta den ”spinna” mellan tummen och pekfingret.

Jag antar att ingen har missat den enormt stora hypen och alla diskussionerna angående både spinners och cubes som råder just nu. Båda marknadsförs väldigt ofta som hjälpmedel till barn med särskilda behov, oftast adhd-add och autism.

Insåg att lite närmre introduktion kunde vara bra –

Fidghet cubes och spinners marknadsförs ofta som redskap åt barn med särskilda behov för att ha någonting att pilla med. Enligt förespråkare så bidrar användandet av dom till att hålla fokus på rätt saker och inte glida iväg.

Största kritiken mot dom vad jag har hört bottnar i att redskapen oftast används som leksaker istället för pedagogiska hjälpmedel och att fokus förflyttas delvis eller helt ifrån uppgiften. Även att andra personer kan förlora fokus eftersom fokus hamnar på den som har en cube eller spinner. Särskilda behov i det här fallet är ofta fokuserat på ADD, ADHD, autism och andra behov som är kopplat till NPF-spektrat. Jag vill nog påstå att även personer med HSP (högkänslighet) kan vara en intressant målgrupp om produkten fungerar som påstått.

Jag antar att ingen har missat den enormt stora hypen och alla diskussionerna angående både spinners och cubes som råder just nu. Båda marknadsförs väldigt ofta som hjälpmedel till barn med särskilda behov, oftast adhd-add och autism.

Jag gillar inte riktigt att bara gå all in på påståenden utan att ha någon form av fakta i ryggen och bestämde mig därför för att försöka få fram så mycket information och förhoppningsvis forskning som skulle kunna stödja eller motbevisa dessa påståenden.

Det lyckades jag inte sådär överdrivet bra med.

Svensk forskning på ämnet är i princip obefintlig, dock finns där en del amerikansk forskning som berör ämnet.

Dr. Andrew Adesman på Cohen Children’s Medical Center nämner att just spinners kan verka mer distraherande än hjälpande eftersom den kräver visuellt fokus för att kunna fungera optimalt. Han nämner bland annat här i en artikel om fidgetspinners att dom kan fungera bättre om de används som någon form av belöning efter en fullföljd aktivitet.

Många skolor i U.S.A har nu börjat förbjuda dom eftersom dom tar fokus från uppgifterna. Mycket av kritiken bottnar i att dom behöver ett visuellt fokus för att fungera optimalt.

Här nämns bland annat att det finns bättre alternativ – bland annat fidget cube. Skillnaden på den och en spinner är att en cube inte behöver något visuellt fokus utan man kan helt enkelt bara ”pilla” med den.

Övervägande forskning pekar dock mot att det mest använd bara vapnet för att hjälpa till och öka koncentrationsförmågan är fysisk aktivitet.

Klickar man på bilden eller länkarna under hamnar ni på respektive produktsida om det är så att man vill veta mer eller köpa någon av dom.

Fidget spinner  –  Fidget Cube

fidget cube med blå knapparfidget spinner grå

Jag vet att wish och liknande har men jag ställer mig lite tvivlande till säkerhetstänket när man använder saker som är gjorda för att vara så billiga som möjligt.

Nu är det inte alltid en möjlighet och jag tror att en fidget cube absolut kan vara en bra idé, dock ställer jag mig faktiskt lite mer tveksam till användandet av spinners som ett redskap. En eventuellt belöning och sysselsättning vid tid som inte behöver användas till uppgifter känns lite mer lockande då ens primära fokus kan tillägnas den.

Man kan faktiskt göra rätt fräcka och pedagogiska saker med dom också – det skrev jag om här – fidget spinners och magneter!

Vad tycker ni? Förbjuda – använda – ignorera?

Yrkesstolthet – eller kanske rentav feghet?

Jag har klurat på det här inlägget ett tag och har egentligen inte riktigt kunnat få fram en vettig formulering för att få fram min tankar om det här. Jag tycker dock det är rätt så viktigt så jag ger det ett försök…

Det här är någonting som har gnagt lite i mig de senaste åren och som egentligen är väldigt återkommande på alla olika nivåer. Från förskola till högstadiet.

Kan vi inte diskutera yrkesstolthet och att våga stå för det man gör – eller kanske bristen på det.

Hur kan vi ens diskutera yrkesstatus när vi själva bidrar till att sänka den?

För att förtydliga och jämföra – lek med tanken vi diskuterar läkare istället och fundera över följande situation –

Patient kommer till läkaren med ryggproblem, efter noggrann undersökningar och tester så skriver läkaren ut sjukgymnastik och smärtstillande.

Dagen efter får läkaren besök av en anhörig till patienten som inte alls tycker om varken sjukgymnastik eller det här läkemedlet och kräver därför att läkaren ska ändra både diagnos och behandling.

Så läkaren väljer därför att istället skicka patienten på operation.

Låter det här troligt? Nä… Testa att byta ut scenariot mot en skolsituation.. Vad hade hänt då?

Tänk över alla situationer där vi som pedagoger vet om att det vi gör är bra och förenligt med både läroplan och alla andra eventuella dokument vi är menade att följa.

Vad gör vi när vi inte har medhåll från anhöriga – jo, vi backar och kryper in i ett litet hörn och sen slutar vi med det vi börjat med för att anhöriga eller någon annan inte tycker det vi gör är rätt.  Varför?

Just det här med anhörigperspektiv har jag ju faktiskt nämnt här – det går lite in i varandra.

Personer som jobbar i skola, förskola och på fritidshem är utbildade för just det ändåmålet och har kunskap och en plan med det som görs.

Vårt yrke ska vila på en vetenskaplig grund och det finns, hoppas jag, en anledning till att man studerar på en högskola i över tre år.

Är inte den här utbildningen och erfarenheten värt någonting?

Jag tycker det är dags för pedagoger att plocka fram lite yrkesstolthet och självförtroende och stå upp för det man gör.

Hänvisa till läroplan – hänvisa till forskning – hänvisa till dina studier och din legitimation.

Använd er kunskap och förklara för de som inte har kunskapen att där finns anledningar till att ni gör som ni gör i en viss situation. Förklara och utbilda och tro på er själv.

Att utbilda anhöriga må kanske inte ingå i ert jobb,

men jobbet blir så många gånger enklare om man inte hela tiden gör allt man kan för att göra alla andra nöjda. Fokusera på barnet – utefter din kompetens och kunskap.

Utbildningen finns av en anledning.

När vi ändrar vårt förhållningssätt eller utbildningssätt utefter utomståendes synpunkter tappar vi vår status och vårt förtroende.

 

Religion & okunskap i förskolan & skolan

“Ignorance, the root and stem of every evil.” – Plato

Det vi inte vet skrämmer oss.

Fördomar grundar och hat grundar sig allt som oftast i rädsla. Rädsla för det okända.

Det bästa sättet att överkomma den rädslan är således att få kunskap.

Genom att plocka bort all form av religion i förskolan får barnen enbart intryck av den religion som finns i deras närmiljö och därav ökar vi risken för fördomar och konflikter i senare skeden av livet. Genom att utbilda om och diskutera olika religioner ger vi barnen verktyg att hantera olikheter och kan skapa förståelse för hur andra medmänniskor tänker.

Diskussioner angående religion blir ofta väldigt snabbt infekterade och väldigt hätska, oberoende av forum eller plats.

För att kunna hålla diskussionen på en rimlig nivå tror jag att det kan vara av intresse att inta ett väldigt normkritiskt förhållningssätt.

Jag tror dock att diskussionen egentligen är större än religion, diskussionen handlar i grund och botten om rädsla för det okända och inför andra kulturer och traditioner.

Läroplanen säger att förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar –

förmåga att ta hänsyn till och leva sig in i andra människors situation samt vilja att hjälpa andra och förståelse för att alla människor har lika värde oberoende av social bakgrund och oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionsnedsättning.

Hur kan vi lära barnen att ta hänsyn till och visa förståelse för någonting dom inte vet någonting om?

Kunskap är makt – och vi som pedagoger har ett ansvar att i den mån vi kan ge barnen möjlighet att förstå andra människors agerande och handlingar.

Ett exempel är Ramadan – eller julafton

Att helt enkelt acceptera och förstå varför människor väljer att avstå från mat är orimligt och svårt för inte bara barn utan även för vuxna.

Men har man kunskapen om varför Ramadan finns och varför människorna fastar är det också lättare att acceptera och förhoppningsvis förstå det.

Ett annat exempel är julafton. För helt allvarligt – hur konstigt är det inte att vi firar någons födelse med en jultomte som kommer på en släde framförd av flygande renar och delar ut paket? Är man inte uppväxt med traditionen är det helt enkelt en väldigt konstig tradition.

 

Allt är konstigt – ingenting är konstigt

Om någonting är orimligt eller verkar konstigt är det till allra största delen antagligen baserat på att vi inte har kunskap om det. Vet vi varför någonting händer eller varför någon gör som den gör har vi också en chans att kunna förstå dess agerande.

Så – om okunnighet och ignorans är roten till allt elakt

då borde kunskap och nyfikenhet vara roten till allt gott?

Det här gäller ju för all sorts okunskap, inte bara religion.

 

 

 

Sida 1 av 6

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén