Barnpedagogik

Om barn, förskola och pedagogik

Religion & okunskap i förskolan & skolan

“Ignorance, the root and stem of every evil.” – Plato

Det vi inte vet skrämmer oss.

Fördomar grundar och hat grundar sig allt som oftast i rädsla. Rädsla för det okända.

Det bästa sättet att överkomma den rädslan är således att få kunskap.

Genom att plocka bort all form av religion i förskolan får barnen enbart intryck av den religion som finns i deras närmiljö och därav ökar vi risken för fördomar och konflikter i senare skeden av livet. Genom att utbilda om och diskutera olika religioner ger vi barnen verktyg att hantera olikheter och kan skapa förståelse för hur andra medmänniskor tänker.

Diskussioner angående religion blir ofta väldigt snabbt infekterade och väldigt hätska, oberoende av forum eller plats.

För att kunna hålla diskussionen på en rimlig nivå tror jag att det kan vara av intresse att inta ett väldigt normkritiskt förhållningssätt.

Jag tror dock att diskussionen egentligen är större än religion, diskussionen handlar i grund och botten om rädsla för det okända och inför andra kulturer och traditioner.

Läroplanen säger att förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar –

förmåga att ta hänsyn till och leva sig in i andra människors situation samt vilja att hjälpa andra och förståelse för att alla människor har lika värde oberoende av social bakgrund och oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionsnedsättning.

Hur kan vi lära barnen att ta hänsyn till och visa förståelse för någonting dom inte vet någonting om?

Kunskap är makt – och vi som pedagoger har ett ansvar att i den mån vi kan ge barnen möjlighet att förstå andra människors agerande och handlingar.

Ett exempel är Ramadan – eller julafton

Att helt enkelt acceptera och förstå varför människor väljer att avstå från mat är orimligt och svårt för inte bara barn utan även för vuxna.

Men har man kunskapen om varför Ramadan finns och varför människorna fastar är det också lättare att acceptera och förhoppningsvis förstå det.

Ett annat exempel är julafton. För helt allvarligt – hur konstigt är det inte att vi firar någons födelse med en jultomte som kommer på en släde framförd av flygande renar och delar ut paket? Är man inte uppväxt med traditionen är det helt enkelt en väldigt konstig tradition.

 

Allt är konstigt – ingenting är konstigt

Om någonting är orimligt eller verkar konstigt är det till allra största delen antagligen baserat på att vi inte har kunskap om det. Vet vi varför någonting händer eller varför någon gör som den gör har vi också en chans att kunna förstå dess agerande.

Så – om okunnighet och ignorans är roten till allt elakt

då borde kunskap och nyfikenhet vara roten till allt gott?

Det här gäller ju för all sorts okunskap, inte bara religion.

 

 

 

Skrivterapi & psykisk ohälsa

Hej! Idag hade jag en massa saker att skriva om egentligen…

Jag är med i rätt många grupper på facebook, särskilt en hel del om barn med särskilda behov. Ett antal av dom grupperna är baserade i USA.

Där var en förälder som hade problem med sitt barn, berättade att hon ”spanked him, grounded him and know I don’t know what else to do but pray”.

Jag reagerade lite och svarade på att du kanske borde sluta ”spank your child”.

Det var inte så poppis och jag var fördömande och blev utslängd ur gruppen för att jag kritiserade mammans sätt att uppfostra sitt barn. Men mer om det en senare dag… Har inte riktigt kommit på hur jag ska beskriva hela förloppet..

Inlägget idag handlar om skrivterapi och psykisk ohälsa och är skrivet av Jessica Hjert Flood.

Själva skrivterapin är väl egentligen mer tänkt mot de lite större åldrarna men jag tänker att mycket av det hon säger kan vara bra att ha med sig även med de små som är mindre skrivkunniga.

Har ni frågor till Jessica så säg till mig så vidarebefordrar jag dom, alternativt gå in på hennes hemsida och skicka ett mail.

Skrivandet räddade mitt liv

Jessica heter jag och driver företaget nestorforlag.se Målet med mitt företag är att bryta tabut kring psykisk ohälsa.För fem år sedan fick jag diagnosen ADHD och generaliserat ångestsyndrom. Men problemen började självklart långt innan jag fick min diagnos och störst var problemen i min barn- ungdom.

Enkelt förklarat har jag har växt upp med ett stort svart hål i min mage, ett hål fyllt med rädsla, smärta och sorg utan att veta varför. Jag var ett barn, visste inget annat och trodde att det var så här man skulle må. Jag hade ingen att prata med och dök det mot all förmodan upp någon fick jag inte ett enda ord ur min mun.

Jag lärde mig att skriva ner mina tankar

Jag lärde mig att skriva ganska snabbt. Jag skrev låtar, dikter berättelser, men framförallt skrev jag dagböcker. Min första dagbok skrev jag som sju åring och när jag läser dem idag blir jag fortfarande förvånad över hur mycket smärta och sorg som kan finnas i ett barn som inte har ett enda faktiskt bekymmer.

Jag fortsatte att skriva under hela min uppväxt och under mitt skrivbord har jag en hel låda fylld av mitt forna liv. Även om skrivandet alltid tagit stor plats var det först för några år sedan som jag förstod hur skrivandet haft en terapuetisk inverkan. Jag kunde rent av känna lättnaden när min penna fördes mot pappret.

Jag är idag glad att jag hittade det sättet men samtidigt ledsen för att ingen visade mig den vägen och förklarade för mig hur viktigt det var.

Vi behöver hjälpa våra barn

Möjligheten att finnas där, att hjälpa barn och ungdomar är idag inte alltid lika stor som vi önskar. För att få en kontakt kan den i värsta fall behöva initieras av vuxna, du kan behöva vänta månader eller så kanske de har svårt att bygga tillit och överhuvudtaget prata. Många barn bär på sorg och smärta, vissa bär så stora problem att rösten inte räcker till och där kan skrivandet vara en god hjälp.

Att skriva kan hjälpa dem att sätta ord på sina tankar och känslor, det släpper ut instängda trauman och låter dem ta makt över sin situation. Jag är säker på att skrivandet räddade mitt liv. Pennan fanns alltid där för mig när ingen vuxen gjorde det. Jag vill idag sprida kunskapen om skrivandet som terapi. Det är ett effektivt och billigt sätt som även kan användas i akuta stunder.

Enligt min åsikt behöver vi lära våra barn och ungdomar hur man tar hand om sig själv när man har det jobbigt eller mår som sämst, för det är ofta inget vi pratar om. Barn och ungdomars problem kan många gånger kännas tyngre än vuxnas då de ofta står maktlösa i sin situation. De har inte alltid kunskap eller färdigheten att lösa sina egna problem.

Skrivtips

Det finns flera sätt att använda skrivandet som verktyg men ett enkelt sätt att börja är genom att lära barnet att skriva ner sina drömmar. Vad fantiserar barnet om, hur ser det ut, hur känns det? Försök att få ner både tankar och känslor. Man kan sedan vid ett annat tillfälle be personen skriva ner något den tänker mycket på (kan vara både positivt eller negativt), och vid ett tredje tillfälle något den är orolig för. Be barnet reflektera om hur hen känner och mår efteråt. Hur känns det i kroppen efter att barnet skrivit, hur känns det i tankarna? Känns det någon skillnad att skriva om positiva eller negativa känslor/händelser eller tankar?

För att skriva om svåra saker behöver barnet vägledning och stöttning och det är inget jag rekommenderar personer att göra själva men jag tycker absolut alla har rätt att informeras om skrivandets funktion (oavsett ålder) och att det enligt forskningen fungerar terapuetiskt. Informera barnet om att man inte behöver ha några hemligheter för ett papper och en penna. Skriver man ner något man inte vill berätta för någon så kan man efteråt riva pappret i bitar, spola ner det i toaletten eller gömma undan det. Det viktiga är att få ut orden ur din kropp. Vi behöver vara medvetna om att även små barn kan bära på stora problem. Att skriva kan hjälpa barnet att formulera sina ord och vara ett första steg till att sedan våga prata.

 
Bästa hälsningar Jessica 
-Psykisk ohälsa i fokus

Kritik – att hjälpa eller stjälpa

Vi kan väl alla enas om att kritik bör vara uppskattat och är i grund och botten någonting som är till för att främja verksamheter och vara utvecklande?

Men är all kritik bra?

– Svar nej! All kritik är inte bra.

Ponera att du kör bil. Du kommer fram till ett stoppljus och stoppljuset visar grönt – alltså kör du.

Från andra sidan kommer en annan bil och kör rakt ut i vägen och hinner precis stanna. Föraren hoppar ut och kritiserar dig för att du kört ut när hans stoppljus visade grönt.

Är kritiken mot dig befogad eller borde kritiken riktas mot ansvarig för trafikljusen?

Lite extremt exempel men ni förstår var jag är på väg?

Kritik kan inte ( i 99% av alla fall) bli konstruktiv om den inte riktas mot rätt person eller instans och icke-konstruktiv kritik gynnar ingen.

Ett exempel som jag reagerade över tidigare idag är en förälder som kritiserade att skolan berättade att efter ett visst klockslag fanns ingen känd personal tillgänglig.

Personen efterfrågade att skolan borde beordra ordinarie personal att stanna över och täcke upp för bortfall. – Jag hade synpunkten på att om ordinarie personal alltid måste stanna kvar ökar arbetsbelastningen och antagligen sjukskrivningarna vilket leder till en ond spiral där ingen känd personal finns kvar. Problemet i det här fallet var att utbildad personal inte fanns att tillgå överhuvudtaget vilket medfar att arbetsgivaren inte har mer val än att erbjuda icke-utbildad personal.

Det är, enligt mig, ett typexempel på icke-konstruktiv kritik.

Problematiken ligger enligt mig till stor del på att de flesta offentliga verksamheter svarar inför väldigt många andra instanser och därför inte kan erbjuda de ”enkla” lösningar som utomstående kanske ser som självklara.

Att därför istället inleda en diskussion med huvudmannen om hur den här situationen uppstår och ta upp problemet med rätt person bidrar till en kommunikation med rätt person som förhoppningvis har befogenhet att ta ett beslut och man kan därmed undvika den irritation som lätt kan uppstå.

Vårdnadshavare som är irriterade på pedagoger för att krav inte uppfylls och pedagoger som blir irriterande för att det inte går att uppfylla krav utifrån de förutsättningarna man har.

Att bli kritiserad för någonting man inte kan påverka kan vara det mest demoraliserande och lustsläckande som finns.

 

Exakt samma situation gäller mellan kollegor och mellan pedagog – arbetslagsledare  osv.

Vad jag egentligen vill ha sagt med det här –

kritisera gärna, men kritisera rätt person på rätt sätt.

icke-konstruktiv kritik leder tyvärr oftast bara till irritation. Jag vill därför uppmana till dialog istället för monolog i de här situationerna.

 

 

 

Inflytande – för barnets bästa?

För ett par dagar sedan så skrev jag inlägg angående barns inflytande över sin egen dokumentation – har barnet rätt att säga nej?

Responsen på det inlägget var relativt tvetydig och en väldigt vanlig slutsats var att det finns för och nackdelar med dokumentation och att dokumentation faktiskt är i princip omöjligt att klara sig utan i en pedagogisk verksamhet.

Dels ger det grund att stå på inför utvecklingssamtal, dels ger det någonting att reflektera över och kunna utveckla både verksamheten och barnets lärande.

Eftersom det faktiskt verkar vara en nödvändighet uppstår också ett dilemma som verkar omöjligt att komma ifrån.

Om ett barn uttrycker på något sätt att det inte vill bli dokumenterat, är det då fel att ändå dokumentera?

Hur visar vi omsorg mot barnet? Är det genom att respektera dess önskan och ej dokumentera eller är det genom att dokumentera för att det är ”för barnets bästa”. (Ja det är ett retoriskt slagord, ja det är till en stor del överanvänt, men det passar in.)

Vem bestämmer barnets bästa?

Om vi utgår ifrån tanken på att dokumentation är en nödvändighet för att kunna hjälpa barnet och i förlängningen verksamheten att utvecklas på bästa sätt, gör vi då inte fel när vi lyssnar på barnets vilja att ej bli dokumenterad?

Var går gränsen för när ett barn kan ses som så pass kompetent att det inser för och nackdelarna med att bli dokumenterad?

Jag tänker därför att det är viktigt att av omsorg till barnet ta hänsyn till betydelsen av dokumentationen i kontrast mot normen om att barn ska ha inflytande över sin dokumentation.

Ingenting blir rätt

Det känns inte som att det finns något rätt eller fel i situationen och på något vis,

när ett barn uttrycker ovilja att bli dokumenterad, så gör vi fel hur vi än gör?

Hur sköter vi vårt uppdrag när delar av det talar om vikten och nödvändigheten av dokumentation samtidigt som delar talar om vikten och betydelsen av barns inflytande?

Vem bestämmer vad som väger tyngst – dokumentationen eller inflytandet?

Dokumentation – Får ett barn lov att välja att inte bli dokumenterad?

Vi håller just nu på med en kurs på högskolan som heter pedagogiskt ledarskap och omsorgsetik. En av de examinerande uppgifterna vi har är att skriva ett paper angående omsorgsetik och pedagogiskt ledarskap.

Någonting jag har skrivit om innan är dokumentation och etik. Det ämnet kommer jag väldigt ofta tillbaka till.

Vi dokumenterar för verksamhetens och barnens utveckling – det är nog dom flesta med på?

Att det finns olika typer av dokumentation är nog också dom flesta med på.

Om vi försöker kategorisera upp några sorters dokumentation.

  • Dokumentation för verksamhetens utveckling 
  • Dokumentation för barnens utveckling
  • Dokumentation för anhöriga

Jag vill, lite löst, påstå att alla tre sorternas dokumentation har någon form av koppling till våra styrdokument.

För utvecklingen borde inte någon större förklaring behövas och dokumentationen för anhöriga känns som en del av samverkan med hemmet.

Normen är att alla delarna är viktiga och alla delarna är behövda – right?

Jag tänker att följande fråga alltid är bra att ställa innan man egentligen gör någonting överhuvudtaget –

Hur hade du upplevt om någon gjort exakt samma sak mot dig?

Ponera att du på din arbetsplats utför en aktivitet, en arbetsuppgift.  Under aktiviteten blir du filmad eller fotograferad, andra människor tittar samtidigt på dig och antecknar vad du gör.

Bilderna eller filmerna på dig publiceras sedan någonstans eller hängs upp på en vägg som alla som passerar kan se. Känns det okej för dig?

Med eller utan sociala medier inblandade så är dokumentation faktiskt just en dokumentation, vare sig det är genom bilder och filmer eller genom anteckningar.

Är barnen medvetna – är föräldrarna?

Var går gränsen för när ett barn är medvetet om varför det blir dokumenterat? Om man tänker just sociala medier så finns det ju alltid en risk att bilder hamnar där dom inte ska hamna. Och hur som helst så är det alltid en handling som inte går att återta, finns någonting en gång på nätet så är det också för evigt. Speciellt med företag som Facebook eller Instagram som faktiskt äger rättigheterna till bilderna och kan göra exakt vad dom vill med bilderna, när som helst, även om det är i slutna grupper dom delas.

Under en intervju frågade jag en verksam förskollärare om dom hade pratat med barnen om vad det innebar att faktiskt bli dokumenterade. Där fick jag svaret att dom hade inte haft diskussionen och att barnen nog inte skulle förstå innebörden av det. Följdfrågan blev då om dom hade haft en diskussion med föräldrarna om det. Då gled samtalet in på föräldraansvar och föräldrauppfostran och det är alltid en väldigt tunn och bräcklig linje att träda på.

Men frågan jag egentligen ställer mig är –

Vem har egentligen mandat för att bestämma när våra metoder för verksamheten och barnets utveckling får stå över barnets vilja och integritet.

Får ett barn lov att välja att inte bli dokumenterad? Hur hanterar man det?

Jag kan vara ute och cykla en aning….

 

 

 

Sponsrat – Writeyboards

För någon vecka sedan så blev jag kontakt av Christian på Writeyboards.se.  Vi har haft lite kontakt innan angående andra saker men nu handlade samtalet dels om hans företag, dels om min blogg.

Writeyboard är en självhäftande whiteboardtavla som går att plocka ner och sätta upp ungefär varsomhelst.

Jag var väldigt nyfiken på om det var någonting som gick att använda inom förskolan, och Christian var minst lika nyfiken så han skickade iväg ett paket dagen efter.

Direkt jag fick paketet åkte jag iväg till en uteavdelning jag har kontakt med och väntade in respons…

Avdelningen var mest imponerade över att tavlan fäste nästan överallt. Eftersom det är en utevadelning har en vanlig whiteboard aldrig varit ett alternativ, det finns helt enkelt ingen fast plats att fästa den på.

Tavlan slogs upp rakt på en en stor dörr med karm i mitten och började användas, när ”lektionen” var slut så rullades den ihop och ner i röret igen.

Den enda nackdelen jag fick höra om var egentligen att den inte fäste så bra på lite grövre och målade underlag.

”Writeyboarden har gjort det möjligt för oss att ha en whiteboard överhuvudtaget, så smidigt”.

Just den här versionen kan man läsa mer om här; Writeyboards.se.

 

Stora barngrupper – lösning eller problem?

Konsensus verkar vara att stora barngrupper är ett problem i de flesta förskolor och skolor. Rekommendationer och visioner finns om bestämda max-storlekar och uppdelningar, men det är just visioner och rekommendationer, det är inte verklighet just nu.

Ett alternativ som löser problemet är fler resurs och tak på barngrupperna, vilket inte verkar aktuellt just nu och ingenting som kommer hända över en natt.

Ett alternativ är att göra det bästa möjliga av de resurser vi har, för det kan vi alltid göra.

LÖSNINGSINRIKTAD
PEDAGOGIK

Vad som kan hända i förlängningen är egentligen mindre intressant när det går att fokusera på det som kan hända i nuet. Vad kan vi påverka idag, imorgon, om en vecka för att göra det så bra som möjligt utefter de resurser och förutsättningar vi har?

Går det att dela upp barngruppen i mindre smågrupper?

Går det att planera den pedagogiska miljön för att möjliggöra mindre grupper i gruppen?

”En tidigare studie från 2001 visar att gruppstorlek är av större vikt än antal förskollärare för de yngsta barnen och barn i behov av särskilt stöd. För de barnen är det bättre med en liten barngrupp med få förskollärare, än en stor grupp med många vuxna.”

Ylva Carlsson.

Kan det vara en tanke att omstrukturera och prioritera ”kvalitet” före ”kvantitet”?

Kan vi med samma ekonomi och resurser aktivt välja ett antal barnskötare istället för förskollärare eller barnskötare istället för fritidspedagoger för att kanske ha råd med en extra pedagog som därmed kan minska storleken på barngruppen?

Personaltäthet är något som mäts lite då och då men hur mycket skillnad gör tätheten om gruppstorlek förblir densamma?

Kan vi använda den höga personaltätheten för att skapa mindre grupper?

Så framtid och visioner i all ära – men kan du göra något idag för att skapa mindre grupper?

 

 

 

 

Varför finns förskolan?

Jag har blivit lite irriterad de sista dagarna. Jag har tagit del av så enormt mycket okunskap angående förskolan att jag inte riktigt vet var jag ska börja.

Föräldrar som insisterar på att deras barn har en bättre tillvaro hemma med sina föräldrar. Den ihärdiga tron att barnen kan lära sig exakt lika mycket i sin hemmiljö och på öppna förskolan eller liknande med stöd av sina föräldrar.

Förskolan är inte en renodlad omsorgsinstitution.

Självklart, omsorgen och ”förvaringen” är en enormt stor del, hade inte förskolan funnits hade många föräldrar inte kunnat arbeta i den utsträckningen som behövs för att samhället ska kunna utvecklas i den takt den gör. Men det är så enormt mycket mer än bara det.

På förskolan jobbar akademiskt utbildade förskollärare.

Människor som har studerat i över tre år för att på bästa sätt kunna lära ditt eller dina barn ett enormt antal saker.

  • På förskolan finns andra barn.
  • På förskolan får barnen en chans att utveckla relationer fristående från hemmet.
  • På förskolan får barnen möjlighet att utveckla sin alldeles egna och unika identitet.

Det finns en anledning till att förskollärare faktiskt går en högskoleutbildning på 3.5 år. Det krävs inte den utbildningen för att passa barn. Det krävs den utbildningen för att på ett vetenskapligt beprövat sätt kunna vara med och forma och bidra till samhällets fortsatt utvecklingen genom barnen.

Du är inte en dålig förälder för att du lämnar barnet till förskolan när du är föräldraledig.

  • Förskolan är en plats för utveckling och lärande, för kunskapsinhämtning och inspiration.
  • Förskolan finns för barnen.
  • Förskolan är inte en farlig plats, förskolan är en trygg plats.

Så snälla kom inte säg att du kan lära ditt barn exakt samma saker hemma som barnet kan lära sig på förskolan. Säger du det så underminerar du alla pedagogers kompetens och engagemang.

Lär sig dina barn exakt samma sak hemma som på förskolan så kan vi avskaffa hela systemet och all pedagogisk utbildning.

Hjälp mig snälla att på ett bra sätt sprida information om att förskolan är en bra och trygg plats för barnen.

Tack för mig.

 

Edit –

Det här är en svår grej som egentligen spänner över ett mycket större område än enbart förskolan.

Jag klargör gärna att föräldrar och en stark anknytning till dom är något enormt viktigt. Jag vill också påpeka att dagens förskola inte någonstans är perfekt och det är en lång process innan vi hamnar där.

Mitt, (bemärk mitt), drömscenario är en förskola som har resurser och möjlighet att se till allas behov i kombination med en hemmiljö.

Jag tror att nutidens barn behöver lite från båda delar,

sen är det för mig självklart att om valet hade legat mellan enbart förskola eller enbart föräldrar så hade valet hamnat på föräldrarna.

 

Diagnoser – från ett föräldraperspektiv

Vi kanske kan kalla det för anhörigperspektiv istället, jag gillar det uttrycket.

I vilket fall som helst, för nästan två veckor sedan skrev jag ett inlägg om diagnoser i skolan och förskolan med målet att dels lyfte ämnet, dels tvätta bort den ”negativa stämpel” som finns runtomkring ordet diagnos. Det inlägget har i skrivande stund 1370+ delningar på Facebook.

Det inlägget är helt skrivet ur mitt perspektiv under min tid som verksam pedagog. Efter lite fundering kring ämnet insåg jag att det vore extremt nyttigt, dels för min egen del, dels för andras del att faktiskt få höra hur situationen upplevs utifrån en förälders perspektiv. Jag la ut en förfrågan om att få samtala med anhöriga till barn med diagnoser och särskilda behov och fick ett enormt gensvar. Jag tänkte delge er lite av deras perspektiv här.

Av hänsyn till både föräldrar och barn har jag utelämnat alla uppgifter som har med det privata eller deras identitet att göra.

En av föräldrarna jag pratade med sa bland annat följande:

”Men jag tror ändå att det mesta är förskolechefens fel/inkompetens och ovilja att hjälpa pedagogerna och barnen i gruppen. För det verkade som om dom inte vågar öppna munnen utan att få klartecken och ett manus.. ”

”Därför känns det helt underbart att dom till hösten börjar 6års och då på skolan med personal och en rektor som vill veta mer och vill lära sig…”

Känslan efter att barnet fått sin diagnos:

”Den känslan bara som WOW äntligen NÅGON som ser och hör honom och vem han är.
Äntligen så fick vi allt svart på vitt som vi vetat men andra sagt är dålig uppfostran.” 

Det bästa är om pedagoger/lärare osv är pålästa.

En annan förälder sa följande:

”Personligen ser jag diagnosen som en karta, eller kanske som en pusselbit i pusslet som är min son. Diagnosen hjälper mig förstå och tolka honom och den hjälper mig att hjälpa honom.”

En anhörig som svar på frågan om vad hen tyckte om kommunikationen skola – hem i den här situationen:

”Upplevde våran skola till barnen väldigt trångsynta, finns det ingen utredning gjord så pratar man inte alls om något kring npf. Inte ens lägger upp en plan OM det visar sig finnas en diagnos under utredningens gång. Vet inte hur andra skolor är som sagt men upplever att skolan här gör så. Problemet är ju att vi föräldrar inget får veta och vi kan sen neka till utredning om skolan vill starta en. Får man däremot hela bilden från början kan det kanske vara lättare att acceptera en utredning.”

Anhörig till barn som fick en diagnos i sina sista skolår:

”Hade man sett det tidigare och satt in resurser innan så hade hon inte missat sina första år.”

”Det behövs mer info och framförallt ett ändra bemötande mot barnen framförallt och lyfta deras förmågor och anpassa skolan efter dom bland annat men även stötta föräldrar som är totalt slutkörda.”

 

Sammanfattning

En ständigt återkommande brist som jag uppfattat i våra samtal är ofta kommunikationen mellan skola – förskola – hem.

Vissa av föräldrarna har självt haft misstankar som men inte fått någon respons från förskola eller skola. Vissa av föräldrarna har inte förstått någonting alls förens barnet har bytt avdelning eller klass och det har kommit någon pedagog som uppmärksammat det.

En annan gemensam nämnare är hur lättade vårdnadshavarna har blivit efter att barnet fått sin diagnos. Diagnosen har i de flesta val kunnat bli ett verktyg och ett sätt att förstå och hjälpa barnet på, både i hemmet och i förskolan eller skolan.

Så jag säger det än en gång, med stöd från föräldrar som har erfarit den här situationen, ser ni eller upplever ni någonting så prata med föräldrarna!

Ha en öppen dialog!

Ta kontakten, ha en rak och öppen dialog och förklara era tankar. Ni är kompetenta pedagoger och ni träffar barnet varje dag i princip året om. Har ni misstankar så ta upp det och diskutera med de anhöriga, fråga om deras perspektiv.

Diagnoser och utredningar är till för att hjälpa barnet. Att ge en individ möjlighet och verktyg till att förstå och hantera sin omvärld och även för omvärlden att förstå och kunna hjälpa individen.

Det är för barnets bästa, och det är barnen vi är här för.

Se individen i verksamheten

Finns det någonting som din kollega är bättre än dig på  – då hoppas jag att din kollega utför den arbetsuppgiften.

Barn är unika, det tror jag att vi har konstaterat nu. Så är även vi pedagoger.

Vi är, av olika anledningar, olika och har därför olika kompetenser och styrkor. Vi har även olika intressen och frågor som vi brinner för.

Någonting jag har upplevt och reagerat väldigt starkt över i olika verksamheter är arbetslagets och chefernas brist på att se och utnyttja kompetensen hos den enskilda pedagogen.

Finns det en pedagog som är extremt bra på musik, låt då den pedagogen hålla i musiksamlingar och andra musikaktiviteter.

Finns där en pedagog som är totalt omusikalisk, som verkligen vägrar att sjunga, låt då hen ”slippa” ha musikaktiviteterna. Hen kanske är extremt bra på motorik och idrott, låt då hen använda den kunskapen och kompetensen i verksamheten.

Låt pedagoger göra det just den pedagogen är bra på.

Jag har varit med om alldeles för många tillfällen då en pedagog har fått göra något hen varken har kompetens eller intresse för enbart för att chefen tycker att hen borde lära sig det.

Varför då inte utnyttja de kompetenser som finns? Sätt ihop arbetslag utifrån intresse och kompetens, låt pedagogerna komplettera varandra.

Det är ingen som vinner på att en pedagog med noll intresse av t.ex. datorer ska skriva in någonting på datorn som tar hen två timmar när det finns en arbetskollega som gör det på en halvtimme.

Grattis, där försvann precis en och en halv timmes pedagogisk värdefull tid som kunde spenderats i barngrupp eller på något hen är bra på.

Med det sagt, använder du alla dina kompetenser i din arbetsroll?

Får du lov att utnyttja din kapacitet till fullo?

Sida 1 av 5

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén