Barnpedagogik

Om barn, förskola och pedagogik

Inflytande – för barnets bästa?

För ett par dagar sedan så skrev jag inlägg angående barns inflytande över sin egen dokumentation – har barnet rätt att säga nej?

Responsen på det inlägget var relativt tvetydig och en väldigt vanlig slutsats var att det finns för och nackdelar med dokumentation och att dokumentation faktiskt är i princip omöjligt att klara sig utan i en pedagogisk verksamhet.

Dels ger det grund att stå på inför utvecklingssamtal, dels ger det någonting att reflektera över och kunna utveckla både verksamheten och barnets lärande.

Eftersom det faktiskt verkar vara en nödvändighet uppstår också ett dilemma som verkar omöjligt att komma ifrån.

Om ett barn uttrycker på något sätt att det inte vill bli dokumenterat, är det då fel att ändå dokumentera?

Hur visar vi omsorg mot barnet? Är det genom att respektera dess önskan och ej dokumentera eller är det genom att dokumentera för att det är ”för barnets bästa”. (Ja det är ett retoriskt slagord, ja det är till en stor del överanvänt, men det passar in.)

Vem bestämmer barnets bästa?

Om vi utgår ifrån tanken på att dokumentation är en nödvändighet för att kunna hjälpa barnet och i förlängningen verksamheten att utvecklas på bästa sätt, gör vi då inte fel när vi lyssnar på barnets vilja att ej bli dokumenterad?

Var går gränsen för när ett barn kan ses som så pass kompetent att det inser för och nackdelarna med att bli dokumenterad?

Jag tänker därför att det är viktigt att av omsorg till barnet ta hänsyn till betydelsen av dokumentationen i kontrast mot normen om att barn ska ha inflytande över sin dokumentation.

Ingenting blir rätt

Det känns inte som att det finns något rätt eller fel i situationen och på något vis,

när ett barn uttrycker ovilja att bli dokumenterad, så gör vi fel hur vi än gör?

Hur sköter vi vårt uppdrag när delar av det talar om vikten och nödvändigheten av dokumentation samtidigt som delar talar om vikten och betydelsen av barns inflytande?

Vem bestämmer vad som väger tyngst – dokumentationen eller inflytandet?

Dokumentation – Får ett barn lov att välja att inte bli dokumenterad?

Vi håller just nu på med en kurs på högskolan som heter pedagogiskt ledarskap och omsorgsetik. En av de examinerande uppgifterna vi har är att skriva ett paper angående omsorgsetik och pedagogiskt ledarskap.

Någonting jag har skrivit om innan är dokumentation och etik. Det ämnet kommer jag väldigt ofta tillbaka till.

Vi dokumenterar för verksamhetens och barnens utveckling – det är nog dom flesta med på?

Att det finns olika typer av dokumentation är nog också dom flesta med på.

Om vi försöker kategorisera upp några sorters dokumentation.

  • Dokumentation för verksamhetens utveckling 
  • Dokumentation för barnens utveckling
  • Dokumentation för anhöriga

Jag vill, lite löst, påstå att alla tre sorternas dokumentation har någon form av koppling till våra styrdokument.

För utvecklingen borde inte någon större förklaring behövas och dokumentationen för anhöriga känns som en del av samverkan med hemmet.

Normen är att alla delarna är viktiga och alla delarna är behövda – right?

Jag tänker att följande fråga alltid är bra att ställa innan man egentligen gör någonting överhuvudtaget –

Hur hade du upplevt om någon gjort exakt samma sak mot dig?

Ponera att du på din arbetsplats utför en aktivitet, en arbetsuppgift.  Under aktiviteten blir du filmad eller fotograferad, andra människor tittar samtidigt på dig och antecknar vad du gör.

Bilderna eller filmerna på dig publiceras sedan någonstans eller hängs upp på en vägg som alla som passerar kan se. Känns det okej för dig?

Med eller utan sociala medier inblandade så är dokumentation faktiskt just en dokumentation, vare sig det är genom bilder och filmer eller genom anteckningar.

Är barnen medvetna – är föräldrarna?

Var går gränsen för när ett barn är medvetet om varför det blir dokumenterat? Om man tänker just sociala medier så finns det ju alltid en risk att bilder hamnar där dom inte ska hamna. Och hur som helst så är det alltid en handling som inte går att återta, finns någonting en gång på nätet så är det också för evigt. Speciellt med företag som Facebook eller Instagram som faktiskt äger rättigheterna till bilderna och kan göra exakt vad dom vill med bilderna, när som helst, även om det är i slutna grupper dom delas.

Under en intervju frågade jag en verksam förskollärare om dom hade pratat med barnen om vad det innebar att faktiskt bli dokumenterade. Där fick jag svaret att dom hade inte haft diskussionen och att barnen nog inte skulle förstå innebörden av det. Följdfrågan blev då om dom hade haft en diskussion med föräldrarna om det. Då gled samtalet in på föräldraansvar och föräldrauppfostran och det är alltid en väldigt tunn och bräcklig linje att träda på.

Men frågan jag egentligen ställer mig är –

Vem har egentligen mandat för att bestämma när våra metoder för verksamheten och barnets utveckling får stå över barnets vilja och integritet.

Får ett barn lov att välja att inte bli dokumenterad? Hur hanterar man det?

Jag kan vara ute och cykla en aning….

 

 

 

Sponsrat – Writeyboards

För någon vecka sedan så blev jag kontakt av Christian på Writeyboards.se.  Vi har haft lite kontakt innan angående andra saker men nu handlade samtalet dels om hans företag, dels om min blogg.

Writeyboard är en självhäftande whiteboardtavla som går att plocka ner och sätta upp ungefär varsomhelst.

Jag var väldigt nyfiken på om det var någonting som gick att använda inom förskolan, och Christian var minst lika nyfiken så han skickade iväg ett paket dagen efter.

Direkt jag fick paketet åkte jag iväg till en uteavdelning jag har kontakt med och väntade in respons…

Avdelningen var mest imponerade över att tavlan fäste nästan överallt. Eftersom det är en utevadelning har en vanlig whiteboard aldrig varit ett alternativ, det finns helt enkelt ingen fast plats att fästa den på.

Tavlan slogs upp rakt på en en stor dörr med karm i mitten och började användas, när ”lektionen” var slut så rullades den ihop och ner i röret igen.

Den enda nackdelen jag fick höra om var egentligen att den inte fäste så bra på lite grövre och målade underlag.

”Writeyboarden har gjort det möjligt för oss att ha en whiteboard överhuvudtaget, så smidigt”.

Just den här versionen kan man läsa mer om här; Writeyboards.se.

 

Stora barngrupper – lösning eller problem?

Konsensus verkar vara att stora barngrupper är ett problem i de flesta förskolor och skolor. Rekommendationer och visioner finns om bestämda max-storlekar och uppdelningar, men det är just visioner och rekommendationer, det är inte verklighet just nu.

Ett alternativ som löser problemet är fler resurs och tak på barngrupperna, vilket inte verkar aktuellt just nu och ingenting som kommer hända över en natt.

Ett alternativ är att göra det bästa möjliga av de resurser vi har, för det kan vi alltid göra.

LÖSNINGSINRIKTAD
PEDAGOGIK

Vad som kan hända i förlängningen är egentligen mindre intressant när det går att fokusera på det som kan hända i nuet. Vad kan vi påverka idag, imorgon, om en vecka för att göra det så bra som möjligt utefter de resurser och förutsättningar vi har?

Går det att dela upp barngruppen i mindre smågrupper?

Går det att planera den pedagogiska miljön för att möjliggöra mindre grupper i gruppen?

”En tidigare studie från 2001 visar att gruppstorlek är av större vikt än antal förskollärare för de yngsta barnen och barn i behov av särskilt stöd. För de barnen är det bättre med en liten barngrupp med få förskollärare, än en stor grupp med många vuxna.”

Ylva Carlsson.

Kan det vara en tanke att omstrukturera och prioritera ”kvalitet” före ”kvantitet”?

Kan vi med samma ekonomi och resurser aktivt välja ett antal barnskötare istället för förskollärare eller barnskötare istället för fritidspedagoger för att kanske ha råd med en extra pedagog som därmed kan minska storleken på barngruppen?

Personaltäthet är något som mäts lite då och då men hur mycket skillnad gör tätheten om gruppstorlek förblir densamma?

Kan vi använda den höga personaltätheten för att skapa mindre grupper?

Så framtid och visioner i all ära – men kan du göra något idag för att skapa mindre grupper?

 

 

 

 

Varför finns förskolan?

Jag har blivit lite irriterad de sista dagarna. Jag har tagit del av så enormt mycket okunskap angående förskolan att jag inte riktigt vet var jag ska börja.

Föräldrar som insisterar på att deras barn har en bättre tillvaro hemma med sina föräldrar. Den ihärdiga tron att barnen kan lära sig exakt lika mycket i sin hemmiljö och på öppna förskolan eller liknande med stöd av sina föräldrar.

Förskolan är inte en renodlad omsorgsinstitution.

Självklart, omsorgen och ”förvaringen” är en enormt stor del, hade inte förskolan funnits hade många föräldrar inte kunnat arbeta i den utsträckningen som behövs för att samhället ska kunna utvecklas i den takt den gör. Men det är så enormt mycket mer än bara det.

På förskolan jobbar akademiskt utbildade förskollärare.

Människor som har studerat i över tre år för att på bästa sätt kunna lära ditt eller dina barn ett enormt antal saker.

  • På förskolan finns andra barn.
  • På förskolan får barnen en chans att utveckla relationer fristående från hemmet.
  • På förskolan får barnen möjlighet att utveckla sin alldeles egna och unika identitet.

Det finns en anledning till att förskollärare faktiskt går en högskoleutbildning på 3.5 år. Det krävs inte den utbildningen för att passa barn. Det krävs den utbildningen för att på ett vetenskapligt beprövat sätt kunna vara med och forma och bidra till samhällets fortsatt utvecklingen genom barnen.

Du är inte en dålig förälder för att du lämnar barnet till förskolan när du är föräldraledig.

  • Förskolan är en plats för utveckling och lärande, för kunskapsinhämtning och inspiration.
  • Förskolan finns för barnen.
  • Förskolan är inte en farlig plats, förskolan är en trygg plats.

Så snälla kom inte säg att du kan lära ditt barn exakt samma saker hemma som barnet kan lära sig på förskolan. Säger du det så underminerar du alla pedagogers kompetens och engagemang.

Lär sig dina barn exakt samma sak hemma som på förskolan så kan vi avskaffa hela systemet och all pedagogisk utbildning.

Hjälp mig snälla att på ett bra sätt sprida information om att förskolan är en bra och trygg plats för barnen.

Tack för mig.

 

Edit –

Det här är en svår grej som egentligen spänner över ett mycket större område än enbart förskolan.

Jag klargör gärna att föräldrar och en stark anknytning till dom är något enormt viktigt. Jag vill också påpeka att dagens förskola inte någonstans är perfekt och det är en lång process innan vi hamnar där.

Mitt, (bemärk mitt), drömscenario är en förskola som har resurser och möjlighet att se till allas behov i kombination med en hemmiljö.

Jag tror att nutidens barn behöver lite från båda delar,

sen är det för mig självklart att om valet hade legat mellan enbart förskola eller enbart föräldrar så hade valet hamnat på föräldrarna.

 

Diagnoser – från ett föräldraperspektiv

Vi kanske kan kalla det för anhörigperspektiv istället, jag gillar det uttrycket.

I vilket fall som helst, för nästan två veckor sedan skrev jag ett inlägg om diagnoser i skolan och förskolan med målet att dels lyfte ämnet, dels tvätta bort den ”negativa stämpel” som finns runtomkring ordet diagnos. Det inlägget har i skrivande stund 1370+ delningar på Facebook.

Det inlägget är helt skrivet ur mitt perspektiv under min tid som verksam pedagog. Efter lite fundering kring ämnet insåg jag att det vore extremt nyttigt, dels för min egen del, dels för andras del att faktiskt få höra hur situationen upplevs utifrån en förälders perspektiv. Jag la ut en förfrågan om att få samtala med anhöriga till barn med diagnoser och särskilda behov och fick ett enormt gensvar. Jag tänkte delge er lite av deras perspektiv här.

Av hänsyn till både föräldrar och barn har jag utelämnat alla uppgifter som har med det privata eller deras identitet att göra.

En av föräldrarna jag pratade med sa bland annat följande:

”Men jag tror ändå att det mesta är förskolechefens fel/inkompetens och ovilja att hjälpa pedagogerna och barnen i gruppen. För det verkade som om dom inte vågar öppna munnen utan att få klartecken och ett manus.. ”

”Därför känns det helt underbart att dom till hösten börjar 6års och då på skolan med personal och en rektor som vill veta mer och vill lära sig…”

Känslan efter att barnet fått sin diagnos:

”Den känslan bara som WOW äntligen NÅGON som ser och hör honom och vem han är.
Äntligen så fick vi allt svart på vitt som vi vetat men andra sagt är dålig uppfostran.” 

Det bästa är om pedagoger/lärare osv är pålästa.

En annan förälder sa följande:

”Personligen ser jag diagnosen som en karta, eller kanske som en pusselbit i pusslet som är min son. Diagnosen hjälper mig förstå och tolka honom och den hjälper mig att hjälpa honom.”

En anhörig som svar på frågan om vad hen tyckte om kommunikationen skola – hem i den här situationen:

”Upplevde våran skola till barnen väldigt trångsynta, finns det ingen utredning gjord så pratar man inte alls om något kring npf. Inte ens lägger upp en plan OM det visar sig finnas en diagnos under utredningens gång. Vet inte hur andra skolor är som sagt men upplever att skolan här gör så. Problemet är ju att vi föräldrar inget får veta och vi kan sen neka till utredning om skolan vill starta en. Får man däremot hela bilden från början kan det kanske vara lättare att acceptera en utredning.”

Anhörig till barn som fick en diagnos i sina sista skolår:

”Hade man sett det tidigare och satt in resurser innan så hade hon inte missat sina första år.”

”Det behövs mer info och framförallt ett ändra bemötande mot barnen framförallt och lyfta deras förmågor och anpassa skolan efter dom bland annat men även stötta föräldrar som är totalt slutkörda.”

 

Sammanfattning

En ständigt återkommande brist som jag uppfattat i våra samtal är ofta kommunikationen mellan skola – förskola – hem.

Vissa av föräldrarna har självt haft misstankar som men inte fått någon respons från förskola eller skola. Vissa av föräldrarna har inte förstått någonting alls förens barnet har bytt avdelning eller klass och det har kommit någon pedagog som uppmärksammat det.

En annan gemensam nämnare är hur lättade vårdnadshavarna har blivit efter att barnet fått sin diagnos. Diagnosen har i de flesta val kunnat bli ett verktyg och ett sätt att förstå och hjälpa barnet på, både i hemmet och i förskolan eller skolan.

Så jag säger det än en gång, med stöd från föräldrar som har erfarit den här situationen, ser ni eller upplever ni någonting så prata med föräldrarna!

Ha en öppen dialog!

Ta kontakten, ha en rak och öppen dialog och förklara era tankar. Ni är kompetenta pedagoger och ni träffar barnet varje dag i princip året om. Har ni misstankar så ta upp det och diskutera med de anhöriga, fråga om deras perspektiv.

Diagnoser och utredningar är till för att hjälpa barnet. Att ge en individ möjlighet och verktyg till att förstå och hantera sin omvärld och även för omvärlden att förstå och kunna hjälpa individen.

Det är för barnets bästa, och det är barnen vi är här för.

Se individen i verksamheten

Finns det någonting som din kollega är bättre än dig på  – då hoppas jag att din kollega utför den arbetsuppgiften.

Barn är unika, det tror jag att vi har konstaterat nu. Så är även vi pedagoger.

Vi är, av olika anledningar, olika och har därför olika kompetenser och styrkor. Vi har även olika intressen och frågor som vi brinner för.

Någonting jag har upplevt och reagerat väldigt starkt över i olika verksamheter är arbetslagets och chefernas brist på att se och utnyttja kompetensen hos den enskilda pedagogen.

Finns det en pedagog som är extremt bra på musik, låt då den pedagogen hålla i musiksamlingar och andra musikaktiviteter.

Finns där en pedagog som är totalt omusikalisk, som verkligen vägrar att sjunga, låt då hen ”slippa” ha musikaktiviteterna. Hen kanske är extremt bra på motorik och idrott, låt då hen använda den kunskapen och kompetensen i verksamheten.

Låt pedagoger göra det just den pedagogen är bra på.

Jag har varit med om alldeles för många tillfällen då en pedagog har fått göra något hen varken har kompetens eller intresse för enbart för att chefen tycker att hen borde lära sig det.

Varför då inte utnyttja de kompetenser som finns? Sätt ihop arbetslag utifrån intresse och kompetens, låt pedagogerna komplettera varandra.

Det är ingen som vinner på att en pedagog med noll intresse av t.ex. datorer ska skriva in någonting på datorn som tar hen två timmar när det finns en arbetskollega som gör det på en halvtimme.

Grattis, där försvann precis en och en halv timmes pedagogisk värdefull tid som kunde spenderats i barngrupp eller på något hen är bra på.

Med det sagt, använder du alla dina kompetenser i din arbetsroll?

Får du lov att utnyttja din kapacitet till fullo?

Bästa gratis hemsidorna för förskola & skola Uppdaterad!

Det är rätt dumt att uppfinna hjulet igen, det kan nog de flesta av oss hålla med om.

Att komma på nya aktiviteter och nya övningar flera gånger per läsår slösar bara tid, speciellt när det du vill göra ofta redan finns planerat och klart att bara hämta hem och använda.

I listan tänkte jag dela med mig på tips på sidor där jag ofta vänder mig för att hitta information eller material att arbeta med för både förskola, skola och fritidshemmet. Det mesta, om inte allt, i listan är även gratis och fritt att använda.

  • Lektion.se – Jättebra sida hela vägen från förskolan upp till gymnasiet.

Här finns allt från tipspromenader och tips på leklådor till rim & matteövningar. Oftast kopplat till relevanta styrdokument med bra planering. Här finns även flanosagor och liknande.

Största nackdelen är man måste skapa ett konto för att utnyttja sidan, dock går det rätt snabbt och funkar bra efter det.

Tips och tricks, inlägg om hur man gör isklot med ballonger, alfabetsmallar och färgläggningar och tips på aktiviteter och pyssel!

  • Lektionsbanken – Liknande lektion.se men med lite mindre material, dock lite bättre strukturerat.

Här finns övningar uppdelade efter läroplansmålen med klara kopplingar. Inte bara till barnen utan även till pedagoger finns här en del tips att ta del av. Bland annat mallar för hur man gör egna QR-koder, observationsmallar och mallar för den pedagogiska dokumentationen.

  • Gratisiskolan – massor med tips på material för förskola och skola.

Även här finns bra kopplingar till läroplan och bra ämnesindelningar, från förskola till högstadiet. Allt från nedladdningsbara pdf-filer till filmer att kolla på med barnen.

Två liknande sidor som båda oftast fyller sin funktion. Brukar vara populärt att trycka ut när barnens intresse väcks på något speciellt område – gå in på sidan, sök efter det du vill ha och skriv ut målarbilderna! Här finns även prick – prick övningar.

  • Folkhälsan.fi – lite otippad men här finns massvis av bra material och övningar.

Bland annat finns där ett par riktigt bra avslappningsövningar som är just anpassade efter barn.

  • Google – vet du inte riktigt vad du letar efter så Googla det.

Vi pedagoger är inte allvetare och kan inte veta allting. Då kan det vara skönt att faktiskt kunna svara på barnens frågor ändå. Sök på det du vill veta så kommer du förhoppningsvis hitta någonting. Försök bara vara nog med källkritiken, allt som står på internet är faktiskt inte sant.

  • Youtube – en oas av idéer och tips på saker.

Det mesta finns på youtube. Allt från dansövningar som barnen kan följa till videor på hur man gör olika pysselsak. Alla pedagoger är inte lika pyssliga av sig. Därför kan man faktiskt låta någon annan visa hur man gör någonting. Då får även barnen en chans att själv använda de digitala hjälpmedel som finns genom att själv pausa, spola tillbaka och spola fram. Sök och du skall finna.

Efter lite feedback kan jag även komplettera listan med följande:

Följande har jag inte full koll på, det här tips från andra pedagoger!

Pinterest – 

Experimentskafferiet.se

Lekarkivet.se

Krokotak.com

Artprojectsforkids.org

Skapligtenkelt.se

skolplus.se

https://www.majema.se/prova-pa/bonusmaterial

Och självklart, Fröken Sophias undervisningstips på facebook.

Har du förslag på andra sidor som har bra material eller tips som går att använda inom skolan eller förskolan? Lägg gärna en kommentar så kollar jag upp och uppdaterar listan!

 

 

 

 

Magsjuka på förskolan – hur möter vi?

Omsorgsetik, pedagogik och möten i allmänhet.

Verkligheten är inte ideal och det får vi acceptera. Det viktiga är vad vi gör i de situationer som faktiskt finns i verkligheten och där är en situation jag har funderat lite extra över. Ju mer jag funderar över den desto mer komplicerad blir den.

Fundera över följande situation:

Fredag morgon, förälder kommer in genom dörren med ett barn som dagen innan fått åka hem på grund av kräkningar. Förälder har bestämt att hen ska jobba och att barnet, vi kan kalla det för Lisa, ska vara på förskolan idag. Pedagogen kan vi kalla för Kalle

Vad gör vi? Vad säger vi?

Nu behöver det här inte vara magsjuka, det kan lika bra handla om dagen efter feber eller något annan tillfälle då barnet inte borde / inte får vara på förskolan.

Jag tänker att här finns ett par olika scenarion, men inget av dom känns egentligen rätt.

  • Pedagog tar emot barn och förälder, förklarar för förälder att det här är inte acceptabelt, Lisa kräktes faktiskt igår och det är 48 timmar efter sista sjukdomstillfället som gäller. Lisa kan inte vara här.

Förälder och pedagog kommer i konflikt, Lisa står kvar mellan två omsorgspersoner som inte ”vill ha” henne. Hur mår Lisa?

  • Pedagog tar emot barn och förälder, frågar hur Lisa mår. Pedagog får som svar att Lisa mår bra idag och att det var säkert någonting hon hade ätit igår. Kalle tar emot Lisa och säger hejdå till föräldern. När Kalle och Lisa gått in på avdelningen kommer Kalles kollegor fram och förklarar relativt högljutt, så att Lisa hör, hur hemskt det är med föräldrar som lämnar sina sjuka barn. Såna föräldrar borde inte ha barn.  Varför tog du emot henne? Du vet väl att det är 48 timmar som gäller?

Ingen konflikt mellan förälder och pedagog, dock konflikt mellan pedagog och pedagog. Lisa får höra att hennes föräldrar är hemska och dåliga föräldrar. Hur mår Lisa?

  • Kalle tar emot Lisa och hennes förälder, får förklarat för sig, precis som i förra situationen, att Lisa mår bra idag och det var säkert ingenting. Förälder kör till jobbet. Lisa och Kalle går in på avdelningen och ärendet diskuteras inte mer.  Tre timmar senare kräker Lisa över matbordet.

Ingen konflikt mellan någon, men ett sjukt barn på avdelningen och risk för fler magsjuka barn. Hur mår Lisa?

Finns det ett rätt bemötande?

Jag har klurat på det här fram och tillbaka ett par dagar nu och inte kommit fram till någon lösning som faktiskt fungerar i teori och praktik. Hur gör vi i den här situationen för att undvika onödiga konflikter, för att bibehålla vår eventuella policy, inte kränka barn eller vårdnadshavare och för att inte få Lisa att må ännu sämre? Inget av de här alternativen känns rätt, bara mer eller mindre fel.

Lisas förälder tvärvägrar i det här fallet att ta med sig Lisa hem utan ”måste” jobba. 

Hur ska man göra? Hur hade du gjort?

 

 

 

 

 

 

Genus i praktiken – vi är individer

Genus i förskolan och skolan, ständigt diskuterat och delvis polariserat.

Genus är svårt, genus är komplicerat. Både för personal och barn.

Fysiska skillnader finns mellan könen och kommer antagligen alltid att finnas.

För att diskutera frågor om kön och identitet krävs egentligen solklara definitioner på vad ett kön och vad en identitet är. De definitionerna är i följande tankegång dock irrelevanta.

Jag tänker såhär:

Hur bemöter vi de individer vi träffar?

Utgår vi ifrån att personen i fråga besitter ett visst kön och därefter vissa kompetenser eller utgår vi ifrån att det helt enkelt är en unik individ?

Om vi utgår ifrån att varje människa vi möter är en helt unik individ och därför besitter helt unika egenskaper som hen har tillförskaffat sig genom sin sociala och fysiska omgivning utefter sina egna förutsättningar så är vi en bra bit på vägen.

Om en flicka leker med dockor och en pojke leker med bilar så är det för att intresset finns. Leker flickan med bilar och pojken med dockor så är det för att intresset finns där.

Det vi kan göra är att inte medvetet styra aktiviteter eller en fysisk miljö mot könsinriktade uppdelningar.

Blanda och låt barnen ta del av det som barnet vill. Sätt barnets nyfikenhet i fokus!

Nu hoppar jag diskussionen angående huruvida man säger att något är fint eller inte och säger faktiskt att något är fint, både till min dotter och till min son.

Därav hade jag, oberoende av om det är en pojke eller en flicka som kommer till förskolan med ett klädesplagg det tycker är fint sagt exakt samma sak till hen.

När vi aktivt gör skillnad på kön för att inte göra skillnad på kön så tycker jag vi tappar bort fokus på barnet som individ.

Vi är alla, inklusive barnen, inklusive pedagoger och inklusive föräldrar helt unika individer.

Vi är inte vårt kön, vi är en helt egen människa, stor som liten.

Sida 1 av 4

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén