Kaffe och den proximala utvecklingszonen

Kaffe och den proximala utvecklingszonen

Sydsvenskan hade ett underbart intressant läsarinlägg idag – Sluta stressa med förskolans pedagogik – låt dem leka ifred.

Inlägget fångade mig nästan direkt för det är en fråga jag har funderat på under ett tag och som vi även har diskuterat både på föregående jobb och under min senaste VFU. Förskolan idag är oerhört kravstyrd och börjar även till viss del bli målstyrd. Skolverket publicerade sina allmänna råd om måluppfyllelse i förskolan . Kraven från både skola, politiker och föräldrar ökar för var dag och styrdokumenten tycks gå mot än mer dokumentation och mallar att följa.

Man pratar om undervisning i förskolan samtidigt som man talar om lärande i leken.

Men personalen på min förskola bara dricker kaffe!

Jag har haft många samtal med forna kollegor angående anhörigperspektiv som jag skrev om här för några dagar sen. Där har funnits många tillfällen under min verksamma tid inom förskolan eller fritids där jag / vi ”enbart” (jag säger enbart för att det är verkligen inte enbart) stått samlade och druckit kaffe. Inte en helt ovanlig syn va? Tro mig, i de flesta fallen finns där en tanke bakom det här ”kaffedrickandet”.

Vygotskijs begrepp den proximala utvecklingszonen är högst tillämplig här. Barn lär sig enligt teorin bäst av någon i deras proximala utvecklingszon, någon som är i närheten av deras ålder / utveckling men samtidigt har lite mer kunskap än sin kamrat. Den zonen finns i leken, den ostörda leken.

Har du någonsin observerat ditt egna barn i en lek som barnet inte vet är övervakat? Leker barnet likadant som när du sitter bredvid? Jag tror att oftast är svaret nej. När vuxna går in i en lek försvinner ofta fokus från leken till den vuxna och leken stannar av. Jag är fast besluten om att vi som pedagoger borde ta ett steg tillbaka och göra ett aktivt val i att faktiskt vara passiv men finnas tillhands om behovet uppstår.

Barn är kompetenta men behöver trygghet.

Barn behöver sin integritet och behöver få leka utan att vara konstant övervakade.

Barn behöver få lov att dra sig undan men veta att en vuxen / en pedagog finns i närheten och är tillgänglig om barnet behöver det.

Jag tror helt enkelt på att barn är kompenta och klarar väldigt mycket själv sålänge där finns en stabil grund att utgå ifrån och där spelar vi som pedagoger och vuxna en oerhört stor roll i att möjliggöra barnets framtida utveckling genom att ge hen en bra och stabil grund att stå på. När den grunden väl finns och barnet känner sig tryggt tror jag att vi måste lära oss att ett steg tillbaka och låta barn lösa konflikter som uppstår mellan varandra, på sitt sätt, utan att någon bryter och medlar konflikten innan barnet själv har fått en chans att lösa det.

 

Jag tror också på att vi som pedagoger och vuxna är oerhört kompetenta och behöver tro och stå för det vi gör.

Men kontenta – Sluta avbryta leken, låt barnen lek, låt barnen få vara barn.

Se lärandet i leken, inte leken i lärandet.

 

Related posts:

Stäng meny
EnglishSvenska