Nedan följande är inlägg är till stor del utdrag från ett paper som jag har lämnat in i kursen förskoledagogik på MAH, därav det lite mer akademiska språket på vissa ställen…

Detta paper utgår från begreppen barns perspektiv och barnperspektiv. Jag kommer även att behandla och diskutera ett begrepp som vanligtvis används inom äldreomsorg och assistans, nämligen anhörigperspektiv.

Lpfö98 (läroplanen för förskolan) nämner att ett tydligt barnperspektiv ska genomsyra all utvärdering. Begreppet barns perspektiv finns dock ej nämnt överhuvudtaget vilket kan jag kan tycka är lite anmärkningsvärt.

 

Inom förskolepedagogiken är barns perspektiv och barnperspektiv ofta förekommande och ställs ofta mot varandra.

Att bli förskollärare beskrivs barnperspektiv som någonting som är baserat på vad vuxna, med erfarenheter och kunskap om barn, gör för att skapa en barnvänlig verksamhet. Barns perspektiv beskrivs därefter som det barnen säger och de tankar barnen delar med sig av.

Min definition är att ett barnperspektiv är en tolkning av ett barns perspektiv och att information som på något sätt är tolkat eller återberättat hamnar inom ramen för ett barnperspektiv.

Där vill jag personligen reflektera över tyngden förskolepedagogiken idag lägger vid just barnperspektiv och inte barns perspektiv även om jag förstår svårigheterna i att få fram och utgå från ett barns perspektiv.  Ett exempel på barns perspektiv till skillnad från barnperspektiv tycker jag mig kunna urskilja i delar av Astrid Lindgrens litteratur. I Ronja Rövardotter beskriver Astrid ofta situationer utifrån Ronjas perspektiv och hennes tankar och handlingar. Även om boken inte är skriven av ett barn är den enligt mig berättad utifrån ett barns perspektiv.

 

Enligt Läroplan för förskolan ska verksamheten utgå ifrån en helhetssyn på barnet och dess behov. Den ska anpassas till alla barn i förskolan och ska alltså ge stöd och stimulans med hänsyn till barnets egna behov och förutsättningar. Vidare nämner Lpfö98  att ett tydligt barnperspektiv ska genomsyra all utvärdering.

Användandet av de olika begreppen är någonting som är i ständig förändring. Begreppen knyter också an till det frekvent använda begreppet för barns bästa.

Anhörigperspektiv

Jag har funderat lite över begreppet anhörigperspektiv. Det är ett perspektiv som inte vanligtvis förekommer inom förskolemiljöer utan oftare är kopplat till områden med större inriktning på omvårdnad såsom äldreomsorg och assistans.  Det finns dock ingen direkt definition av begreppet inom förskolepedagogiken. Min personliga uppfattning är dock att det är ett begrepp som är välbehövt och tål att användas även i pedagogiska sammanhang.

Med begreppet anhörigperspektiv vill jag få fram de val och handlingar som pedagoger gör alternativt inte gör på grund av osäkerhet angående anhörigas eventuella reaktioner.

 

 

Bakgrundssituationen till följande stycke är en analys av en observation som jag gjort. ( Av hänsyn till alla inblandade är just den biten borttagen ur inlägget)

Bottom line är att det var en situation där man som pedagog gjorde ett aktivt val att inte ingripa i en situation.

Enligt min tolkning av de vanligaste pedagogiska inriktningarna som den svenska förskolan använder sig utav gör jag, när jag aktivt väljer att inte delta, ett val som ligger i linje med de flesta stora pedagogiska inriktningarna.  Lpfö98 uttrycker tydligt i sina läroplansmål att barns trygghet i sin identitet och dess utveckling, sin självständighet och tillit till sin egen förmåga är någonting som förskolan ska sträva efter. Vidare nämns även att barns förmåga att fungera i grupp och ta ansvar för gemensamma regler är viktigt. 

Jag är orolig

Min oro utifrån min observation och föregående händelser grundar sig i tanken på det tidigare benämnda begreppet anhörigperspektiv. Enligt Lpfö98 (rev. 2016) och Barnkonventionen (2009) ska förskolan aktivt arbeta efter barnens bästa. Under tidigare erfarenheter har jag upplevt flertalet situationer där pedagoger gör aktiva val som strider mot styrdokumenten av oro för hur anhöriga hade uppfattat situationen.

Min uppfattning är att dagens förskoleverksamhet till stor del påverkas av pedagogers och lednings fokus på anhöriga som kunder. Att ta beslutet som jag gjorde vid min observation, att inte vara aktiv, är enligt min erfarenhet något som kan uppfattas som felaktigt av anhöriga samtidigt som det är i linje med det som de tidigare nämnda styrdokumenten ofta påtalar som centralt för barns utveckling, någonting som även Bruce och Riddersporre  tar upp i sin bok kärnämnen i förskolan.

För att komma till den platsen i verksamheten där en situation som barnen själv klarar av att lösa kan äga rum krävs dock ett långtgående, långsiktigt och ihärdigt arbete där pedagoger och övrig personal arbetar efter devisen att barn är kompetenta varelser och även behöver få möjligheten att visa det i alla de olika situationer som kan uppstå. Där har även pedagoger och övrig förskoleledning en viktig och tuff uppgift i att förklara och hänvisa till styrdokument och aktuell forskning att deras agerande och aktiva val i att vara passiva är baserade på forskning och erfarenhet med barnets bästa i fokus. Genom att aktivt göra val och vara tydlig med intentionerna bakom dessa val tror jag även att där finns en möjlighet att förändra synen på hur anhöriga uppfattar passiva pedagoger. Samspelet mellan hem och förskola är även någonting som Lpfö98 tar upp som ett mål att sträva efter.

Är det bara jag som uppfattar att vi ofta jobbar mot anhöriga istället för mot barnen?

Gör vi aktiva val som faktiskt går emot våra styrdokument för att göra anhöriga ”nöjda”?