Barnpedagogik

Om barn, förskola och pedagogik

Kategori: Särskilda Behov

Sinnesrum

//Inlägget innehåller affiliatelänkar //

 

Jag hittade en liten kort artikel angående sinnesrum som jag skrev på en av mina föregående arbetsplatser. 

Den är lite omarbetat men i helhet är det ungefär detsamma. Märk väl att texten är var skriven med syfte övertala dåvarande chef att satsa på ett sinnesrum – därav en mindre opartisk ställning.

Jag tänker att kuber är relativt vanligt förekommande, man kanske kan använda en kub som ett provisoriskt sinnesrum?

 

Anledningar till varför jag tycker att ett sinnesrum är en bra investering:

  • Stressförebyggande
  • Barn med särskilda behov som kan ha stor nytta av sinnesstimulans
  • Tillgång för hela huset
  • Hjälper oss att uppfylla vårt uppdrag enligt läroplanen – mer om det längre ner.
  • Det är en engångskostnad som jag tror kan betala igen sig genom lugnare barngrupper och eventuellt ett  mindre behov av framtida resurser.
  • Bra marknadsföring för förskolan
  • Hjälper oss att arbeta efter barnkonventionen genom erbjuda alla barn rätt till återhämtning och vila

 

Ylva Elineby skrev en artikel 2015 om barn och stress som jag känner passar bra in här.

Från artikeln Stress – Det finns en gräns för vad barn tål; (Ylva Elineby, Spec. Ped, Förskollärare och författare)  (http://www.alltforforaldrar.se/artikel/stress-det-finns-en-gr%C3%A4ns-f%C3%B6r-vad-barn-t%C3%A5l)

” Ylva har kontakt med några förskolor, som har tagit de nya problemen på allvar. De försöker medvetet att skapa så kallade sinnesrum på sina avdelningar. Det handlar om små rum, målade och inredda som andliga oaser i en annars kryllande barnverksamhet. Dit kan barnen gå när de vill vara i stillhet, ligga på en mjuk madrass, lyssna på lugn musik, se ljusspel över väggarna och få kontakt med sig själv. De yngre barnen får sällskap av en vuxen, de äldre kan gå dit själva. Men alla vet precis vad som gäller när man kliver in i detta rum. Tystnad, lugn och avkoppling.

Det finns barn, berättar Ylva, som inte kan slappna av i sinnesrummet. De lever i ett ständigt påslag och kan inte gå ner i varv. Det är de barn som ständigt tar av sin energireserv. Men dessa barn måste tränas och ledas till lugnet inom sig. Man får ta ett steg i taget. En minut första gången. Två minuter nästa gång och så vidare tills barnet kan ligga på madrassen och slappna av. När en förälder hämtar sitt barn, besöker de gärna sinnesrummet tillsammans innan de går hem. Ett fantastiskt sätt att mötas och slappna av efter en arbetsdag.”

 

Tankar och förskolans uppdrag

Sinnesrum används oftast som terapi för personer inom NPF-spekrat – t.ex. autism eller ADHD/ADD. Det används för att stimulera sinnena och ge en känsla av lugn och avslappning.  

Artikel 31 i barnkonventionen säger följande:

Varje barn har rätt till lek, vila och fritid”

Att kunna erbjuda alla barn inte bara en utbildning och lek utan även möjlighet till vila och återhämtning oberoende av dess hemförhållanden känns för mig som någonting självklart. Ett sinnesrum tror jag kan ge den möjligheten.

I läroplanen kapitel 1 under förskolans värdegrund och uppdrag står det bl.a. att verksamheten ska präglas av omsorg och individens välbefinnande och utveckling. Där står även att verksamheten ska anpassas till alla barn i förskolan. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar så att de utvecklas så långt som möjligt. Där står även att förskolan ska erbjuda en i förhållande till deras ålder och vistelsetid väl avvägd dagsrytm och miljö. Såväl omvårdnad som vila och andra aktiviteter ska vägas samman på ett balanserat sätt.

Min tanke med ett sinnesrum är att hjälpa förskolan att uppfylla vårt uppdrag som är beskrivit i läroplanen. Att man med hjälp av ett sinnesrum ska kunna erbjuda våra nuvarande och framtida barn en chans till vila och återhämtning, tillfällig eller varaktig sinnesstimulering och en bra miljö för återhämtning och reflektion.

Ett sinnesrum är dock ingenting som behöver vara avdelningsknytet, rummet ska kunna vara en tillgång för hela förskolan. 

Det finns olika sorters sinnesrum beroende på vilka sinnen man ska stimulera. 

Användning

Tanken är att kunna använda rummet som en tillgång till de barn som behöver hjälp och träning att slappna av och varva ner. Förslagsvis kan rummet utnyttjas när vi har avslappningsövningar och vila för att hjälpa de barnen som har svårt för att delta i den vanliga vilan. Målet ska som alltid vara att arbeta på ett sådant sätt att barnet ska kunna återgå och vara med när den övriga barngruppen har vila. Eftersom vi stora delar av dagen arbetar med en stor barngrupp känns det som ett viktigt inslag att vid tillfälle kunna gå undan med ett eller flera barn som man känner är i behov av en lugnare aktivitet än det övriga gruppen gör vid tillfället.

Vår tanke är dels att det kommer gynna den enskilda individen då vi får möjlighet att anpassa verksamheten efter barnets behov, dels tror vi att det kommer gynna i gruppen i sin helhet och på sikt skapa en lugnare och tryggare barngrupp och verksamhet.

Finns inte budgeten så går det att pyssla ihop en del av sakerna eller liknande saker ifrån saker som redan finns i verksamheten. Finns budgeten och man tycker det är någonting att satsa på (vilket jag tycker) så finns där en del förslag här under.

Www.komikapp.se har färdiga sinnesrum och delar till det.

Annars är det mesta av det här delar som går att inhandla lite överallt, beror på avtal och liknande.

Cdon.com har en del och lekmer har en del. Tror även att coolstuff har en hel del också, dock lite dyrare…

Förslag på sinnesstimulerande saker och ungefärlig kostnad.

Syn
Plasmalampa, ca 100-400 kr
Lavalampa, ca 300 kr
Lysstavar, ca 50-200 kr
LED-slinga, ca 200-600 kr
Black Light-lampa, ca 100 kr
Fiberoptisk lampa, ca 400-800 kr

Lukt
Eterisk olja, ca 100 kr
Doftljus, ca 25-100 kr
Potpourri, ca 100 kr

Hörsel
Naturljud, ex skogsljud eller regnoväder, ca 100-200 kr
Klassisk musik, ca 100-200 kr
Speldosor för barn (med låg volym), ca 200-500 kr
Regnrör, ca 150-300 kr

Känsel
Texturbok gjord av olika sorters tyg, ca 200-300 kr
Olika sorters mindre ”bollar”, t.ex. taggig, mjuk, sand-, vatten- och risfylld, ca 30-100 kr
Gymboll, ca 100 kr
Sackosäck, ca 200-400 kr

 

Fidget spinners & fidget cubes – forskning?

// Inlägget innehåller Affilliatelänkar //

 

Jag tänkte att vi skulle diskutera fidget spinners.

För er som har missat totalt så är det en form av leksak som man får att snurra för att sedan låta den ”spinna” mellan tummen och pekfingret.

Jag antar att ingen har missat den enormt stora hypen och alla diskussionerna angående både spinners och cubes som råder just nu. Båda marknadsförs väldigt ofta som hjälpmedel till barn med särskilda behov, oftast adhd-add och autism.

Insåg att lite närmre introduktion kunde vara bra –

Fidghet cubes och spinners marknadsförs ofta som redskap åt barn med särskilda behov för att ha någonting att pilla med. Enligt förespråkare så bidrar användandet av dom till att hålla fokus på rätt saker och inte glida iväg.

Största kritiken mot dom vad jag har hört bottnar i att redskapen oftast används som leksaker istället för pedagogiska hjälpmedel och att fokus förflyttas delvis eller helt ifrån uppgiften. Även att andra personer kan förlora fokus eftersom fokus hamnar på den som har en cube eller spinner. Särskilda behov i det här fallet är ofta fokuserat på ADD, ADHD, autism och andra behov som är kopplat till NPF-spektrat. Jag vill nog påstå att även personer med HSP (högkänslighet) kan vara en intressant målgrupp om produkten fungerar som påstått.

Jag antar att ingen har missat den enormt stora hypen och alla diskussionerna angående både spinners och cubes som råder just nu. Båda marknadsförs väldigt ofta som hjälpmedel till barn med särskilda behov, oftast adhd-add och autism.

Jag gillar inte riktigt att bara gå all in på påståenden utan att ha någon form av fakta i ryggen och bestämde mig därför för att försöka få fram så mycket information och förhoppningsvis forskning som skulle kunna stödja eller motbevisa dessa påståenden.

Det lyckades jag inte sådär överdrivet bra med.

Svensk forskning på ämnet är i princip obefintlig, dock finns där en del amerikansk forskning som berör ämnet.

Dr. Andrew Adesman på Cohen Children’s Medical Center nämner att just spinners kan verka mer distraherande än hjälpande eftersom den kräver visuellt fokus för att kunna fungera optimalt. Han nämner bland annat här i en artikel om fidgetspinners att dom kan fungera bättre om de används som någon form av belöning efter en fullföljd aktivitet.

Många skolor i U.S.A har nu börjat förbjuda dom eftersom dom tar fokus från uppgifterna. Mycket av kritiken bottnar i att dom behöver ett visuellt fokus för att fungera optimalt.

Här nämns bland annat att det finns bättre alternativ – bland annat fidget cube. Skillnaden på den och en spinner är att en cube inte behöver något visuellt fokus utan man kan helt enkelt bara ”pilla” med den.

Övervägande forskning pekar dock mot att det mest använd bara vapnet för att hjälpa till och öka koncentrationsförmågan är fysisk aktivitet.

Klickar man på bilden eller länkarna under hamnar ni på respektive produktsida om det är så att man vill veta mer eller köpa någon av dom.

Fidget spinner  –  Fidget Cube

fidget cube med blå knapparfidget spinner grå

Jag vet att wish och liknande har men jag ställer mig lite tvivlande till säkerhetstänket när man använder saker som är gjorda för att vara så billiga som möjligt.

Nu är det inte alltid en möjlighet och jag tror att en fidget cube absolut kan vara en bra idé, dock ställer jag mig faktiskt lite mer tveksam till användandet av spinners som ett redskap. En eventuellt belöning och sysselsättning vid tid som inte behöver användas till uppgifter känns lite mer lockande då ens primära fokus kan tillägnas den.

Man kan faktiskt göra rätt fräcka och pedagogiska saker med dom också – det skrev jag om här – fidget spinners och magneter!

Vad tycker ni? Förbjuda – använda – ignorera?

Skrivterapi & psykisk ohälsa

Hej! Idag hade jag en massa saker att skriva om egentligen…

Jag är med i rätt många grupper på facebook, särskilt en hel del om barn med särskilda behov. Ett antal av dom grupperna är baserade i USA.

Där var en förälder som hade problem med sitt barn, berättade att hon ”spanked him, grounded him and know I don’t know what else to do but pray”.

Jag reagerade lite och svarade på att du kanske borde sluta ”spank your child”.

Det var inte så poppis och jag var fördömande och blev utslängd ur gruppen för att jag kritiserade mammans sätt att uppfostra sitt barn. Men mer om det en senare dag… Har inte riktigt kommit på hur jag ska beskriva hela förloppet..

Inlägget idag handlar om skrivterapi och psykisk ohälsa och är skrivet av Jessica Hjert Flood.

Själva skrivterapin är väl egentligen mer tänkt mot de lite större åldrarna men jag tänker att mycket av det hon säger kan vara bra att ha med sig även med de små som är mindre skrivkunniga.

Har ni frågor till Jessica så säg till mig så vidarebefordrar jag dom, alternativt gå in på hennes hemsida och skicka ett mail.

Skrivandet räddade mitt liv

Jessica heter jag och driver företaget nestorforlag.se Målet med mitt företag är att bryta tabut kring psykisk ohälsa.För fem år sedan fick jag diagnosen ADHD och generaliserat ångestsyndrom. Men problemen började självklart långt innan jag fick min diagnos och störst var problemen i min barn- ungdom.

Enkelt förklarat har jag har växt upp med ett stort svart hål i min mage, ett hål fyllt med rädsla, smärta och sorg utan att veta varför. Jag var ett barn, visste inget annat och trodde att det var så här man skulle må. Jag hade ingen att prata med och dök det mot all förmodan upp någon fick jag inte ett enda ord ur min mun.

Jag lärde mig att skriva ner mina tankar

Jag lärde mig att skriva ganska snabbt. Jag skrev låtar, dikter berättelser, men framförallt skrev jag dagböcker. Min första dagbok skrev jag som sju åring och när jag läser dem idag blir jag fortfarande förvånad över hur mycket smärta och sorg som kan finnas i ett barn som inte har ett enda faktiskt bekymmer.

Jag fortsatte att skriva under hela min uppväxt och under mitt skrivbord har jag en hel låda fylld av mitt forna liv. Även om skrivandet alltid tagit stor plats var det först för några år sedan som jag förstod hur skrivandet haft en terapuetisk inverkan. Jag kunde rent av känna lättnaden när min penna fördes mot pappret.

Jag är idag glad att jag hittade det sättet men samtidigt ledsen för att ingen visade mig den vägen och förklarade för mig hur viktigt det var.

Vi behöver hjälpa våra barn

Möjligheten att finnas där, att hjälpa barn och ungdomar är idag inte alltid lika stor som vi önskar. För att få en kontakt kan den i värsta fall behöva initieras av vuxna, du kan behöva vänta månader eller så kanske de har svårt att bygga tillit och överhuvudtaget prata. Många barn bär på sorg och smärta, vissa bär så stora problem att rösten inte räcker till och där kan skrivandet vara en god hjälp.

Att skriva kan hjälpa dem att sätta ord på sina tankar och känslor, det släpper ut instängda trauman och låter dem ta makt över sin situation. Jag är säker på att skrivandet räddade mitt liv. Pennan fanns alltid där för mig när ingen vuxen gjorde det. Jag vill idag sprida kunskapen om skrivandet som terapi. Det är ett effektivt och billigt sätt som även kan användas i akuta stunder.

Enligt min åsikt behöver vi lära våra barn och ungdomar hur man tar hand om sig själv när man har det jobbigt eller mår som sämst, för det är ofta inget vi pratar om. Barn och ungdomars problem kan många gånger kännas tyngre än vuxnas då de ofta står maktlösa i sin situation. De har inte alltid kunskap eller färdigheten att lösa sina egna problem.

Skrivtips

Det finns flera sätt att använda skrivandet som verktyg men ett enkelt sätt att börja är genom att lära barnet att skriva ner sina drömmar. Vad fantiserar barnet om, hur ser det ut, hur känns det? Försök att få ner både tankar och känslor. Man kan sedan vid ett annat tillfälle be personen skriva ner något den tänker mycket på (kan vara både positivt eller negativt), och vid ett tredje tillfälle något den är orolig för. Be barnet reflektera om hur hen känner och mår efteråt. Hur känns det i kroppen efter att barnet skrivit, hur känns det i tankarna? Känns det någon skillnad att skriva om positiva eller negativa känslor/händelser eller tankar?

För att skriva om svåra saker behöver barnet vägledning och stöttning och det är inget jag rekommenderar personer att göra själva men jag tycker absolut alla har rätt att informeras om skrivandets funktion (oavsett ålder) och att det enligt forskningen fungerar terapuetiskt. Informera barnet om att man inte behöver ha några hemligheter för ett papper och en penna. Skriver man ner något man inte vill berätta för någon så kan man efteråt riva pappret i bitar, spola ner det i toaletten eller gömma undan det. Det viktiga är att få ut orden ur din kropp. Vi behöver vara medvetna om att även små barn kan bära på stora problem. Att skriva kan hjälpa barnet att formulera sina ord och vara ett första steg till att sedan våga prata.

 
Bästa hälsningar Jessica 
-Psykisk ohälsa i fokus

Diagnoser – från ett föräldraperspektiv

Vi kanske kan kalla det för anhörigperspektiv istället, jag gillar det uttrycket.

I vilket fall som helst, för nästan två veckor sedan skrev jag ett inlägg om diagnoser i skolan och förskolan med målet att dels lyfte ämnet, dels tvätta bort den ”negativa stämpel” som finns runtomkring ordet diagnos. Det inlägget har i skrivande stund 1370+ delningar på Facebook.

Det inlägget är helt skrivet ur mitt perspektiv under min tid som verksam pedagog. Efter lite fundering kring ämnet insåg jag att det vore extremt nyttigt, dels för min egen del, dels för andras del att faktiskt få höra hur situationen upplevs utifrån en förälders perspektiv. Jag la ut en förfrågan om att få samtala med anhöriga till barn med diagnoser och särskilda behov och fick ett enormt gensvar. Jag tänkte delge er lite av deras perspektiv här.

Av hänsyn till både föräldrar och barn har jag utelämnat alla uppgifter som har med det privata eller deras identitet att göra.

En av föräldrarna jag pratade med sa bland annat följande:

”Men jag tror ändå att det mesta är förskolechefens fel/inkompetens och ovilja att hjälpa pedagogerna och barnen i gruppen. För det verkade som om dom inte vågar öppna munnen utan att få klartecken och ett manus.. ”

”Därför känns det helt underbart att dom till hösten börjar 6års och då på skolan med personal och en rektor som vill veta mer och vill lära sig…”

Känslan efter att barnet fått sin diagnos:

”Den känslan bara som WOW äntligen NÅGON som ser och hör honom och vem han är.
Äntligen så fick vi allt svart på vitt som vi vetat men andra sagt är dålig uppfostran.” 

Det bästa är om pedagoger/lärare osv är pålästa.

En annan förälder sa följande:

”Personligen ser jag diagnosen som en karta, eller kanske som en pusselbit i pusslet som är min son. Diagnosen hjälper mig förstå och tolka honom och den hjälper mig att hjälpa honom.”

En anhörig som svar på frågan om vad hen tyckte om kommunikationen skola – hem i den här situationen:

”Upplevde våran skola till barnen väldigt trångsynta, finns det ingen utredning gjord så pratar man inte alls om något kring npf. Inte ens lägger upp en plan OM det visar sig finnas en diagnos under utredningens gång. Vet inte hur andra skolor är som sagt men upplever att skolan här gör så. Problemet är ju att vi föräldrar inget får veta och vi kan sen neka till utredning om skolan vill starta en. Får man däremot hela bilden från början kan det kanske vara lättare att acceptera en utredning.”

Anhörig till barn som fick en diagnos i sina sista skolår:

”Hade man sett det tidigare och satt in resurser innan så hade hon inte missat sina första år.”

”Det behövs mer info och framförallt ett ändra bemötande mot barnen framförallt och lyfta deras förmågor och anpassa skolan efter dom bland annat men även stötta föräldrar som är totalt slutkörda.”

 

Sammanfattning

En ständigt återkommande brist som jag uppfattat i våra samtal är ofta kommunikationen mellan skola – förskola – hem.

Vissa av föräldrarna har självt haft misstankar som men inte fått någon respons från förskola eller skola. Vissa av föräldrarna har inte förstått någonting alls förens barnet har bytt avdelning eller klass och det har kommit någon pedagog som uppmärksammat det.

En annan gemensam nämnare är hur lättade vårdnadshavarna har blivit efter att barnet fått sin diagnos. Diagnosen har i de flesta val kunnat bli ett verktyg och ett sätt att förstå och hjälpa barnet på, både i hemmet och i förskolan eller skolan.

Så jag säger det än en gång, med stöd från föräldrar som har erfarit den här situationen, ser ni eller upplever ni någonting så prata med föräldrarna!

Ha en öppen dialog!

Ta kontakten, ha en rak och öppen dialog och förklara era tankar. Ni är kompetenta pedagoger och ni träffar barnet varje dag i princip året om. Har ni misstankar så ta upp det och diskutera med de anhöriga, fråga om deras perspektiv.

Diagnoser och utredningar är till för att hjälpa barnet. Att ge en individ möjlighet och verktyg till att förstå och hantera sin omvärld och även för omvärlden att förstå och kunna hjälpa individen.

Det är för barnets bästa, och det är barnen vi är här för.

Diagnoser – varför?

Ni vet den där pojken eller flickan som har lite extra svårt att sitta still?

Hen som inte riktigt fungerar i det sociala samspelet?

Hen som kunde skriva vid tre års ålder men inte började prata innan förskoleklassen?

Hen som pratade felfritt vid ett års ålder men enbart kunde prata om traktorer?

Hen som plötsligt låser sig och blir oförmögen att svara på tilltal?

Att diagnostisera ett barn

Att diagnostisera ett barn är ett enormt känsligt och ofta väldigt laddat ämne, fullt förståeligt men där finns anledningar.

Vi lever i ett enormt komplicerat och invecklat samhälle. Här finns regler och system att följa.

Som nog alla vet lider både skolor, fritidshem och förskolor ofta av resursbrist. Att kunna lägga resurser på enskilda barn kräver väldigt ofta en diagnos av barnet.

Så vad är meningen med en diagnos?

En diagnos sätts efter en utredningsprocess och diagnosen sätts enbart för att göra livet så bra som möjligt för den med en diagnos.

Finns kunskapen om en diagnos finns där också oftast hjälpmedel att tillgå och resurser att sätta in.

Problemet?

Jag tror att diagnoser ofta sätts alldeles för sent och ibland inte alls.

Varför?

Två anledningar –

  • Konflikträdda pedagoger!

Jag har mött så många pedagoger de senaste åren som inte har tillräckligt mycket förståelse för sin egna kunskap och helt enkelt inte vill/vågar/kan ta diskussionen med föräldrar.

  • Okunskap hos föräldrar! –

Det finns tyvärr fortfarande föräldrar som ser en diagnos som något negativt, som en stämpel. Det är inte en stämpel, det är inget negativt mot varken er som föräldrar eller mot ert barn.

En diagnos är något bra!

Det ger både vårdnadshavare och pedagoger en chans att veta vilka anpassningar som eventuellt kan fungera och vilken hjälpmedel som finns att tillgå.

Det är ingen anklagelse, det är inget straff, det är ingen stämpel.

Jag upprepar för det här är viktigt,

det är ingen stämpel, det är inget negativt.

Desto mer vi vet, desto mer kan vi göra.

 

Till er pedagoger

 

Minns ni barnen jag beskrev i början? Om ni direkt tänkte på ett barn på er förskola, på ert fritidshem eller i er klass så hoppas jag att ni har pratat med vårdnadshavarna.

Om inte – varför?

Ni är kompetenta och oftast erfarna pedagoger, anar ni att där kan finnas en problematik eller behov av särskilt stöd så är där en stor risk att det finns det.

VÅGA!

Prata med föräldrarna / vårdnadshavarna. Förklara syftet, ge dom kunskapen att utredningar och diagnoser är för barnens bästa och för att underlätta för både barnen och föräldrarna.

Vi jobbar för barnens skull, barnet i centrum. Finns där då någonting vi kan göra för att underlätta så är det en självklarhet att vi ska göra det.

Så ta diskussionen nästa gång ni går till jobbet. Det är för deras skull vi gör det här.

 

Läs gärna vad föräldrar med barn som har fått diagnos tänkte innan och efter diagnosen här! 

Vare sig det handlar om en diagnos eller en personlighetstyp så handlar det i grund och botten om att skapa förlåtelse för en individ.

Desto mer vi vet om en individ desto mer kan vi hjälpa och förstå.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén