Barnpedagogik

Om barn, förskola och pedagogik

Kategori: Pedagogik

Varför finns förskolan?

Jag har blivit lite irriterad de sista dagarna. Jag har tagit del av så enormt mycket okunskap angående förskolan att jag inte riktigt vet var jag ska börja.

Föräldrar som insisterar på att deras barn har en bättre tillvaro hemma med sina föräldrar. Den ihärdiga tron att barnen kan lära sig exakt lika mycket i sin hemmiljö och på öppna förskolan eller liknande med stöd av sina föräldrar.

Förskolan är inte en renodlad omsorgsinstitution.

Självklart, omsorgen och ”förvaringen” är en enormt stor del, hade inte förskolan funnits hade många föräldrar inte kunnat arbeta i den utsträckningen som behövs för att samhället ska kunna utvecklas i den takt den gör. Men det är så enormt mycket mer än bara det.

På förskolan jobbar akademiskt utbildade förskollärare.

Människor som har studerat i över tre år för att på bästa sätt kunna lära ditt eller dina barn ett enormt antal saker.

  • På förskolan finns andra barn.
  • På förskolan får barnen en chans att utveckla relationer fristående från hemmet.
  • På förskolan får barnen möjlighet att utveckla sin alldeles egna och unika identitet.

Det finns en anledning till att förskollärare faktiskt går en högskoleutbildning på 3.5 år. Det krävs inte den utbildningen för att passa barn. Det krävs den utbildningen för att på ett vetenskapligt beprövat sätt kunna vara med och forma och bidra till samhällets fortsatt utvecklingen genom barnen.

Du är inte en dålig förälder för att du lämnar barnet till förskolan när du är föräldraledig.

  • Förskolan är en plats för utveckling och lärande, för kunskapsinhämtning och inspiration.
  • Förskolan finns för barnen.
  • Förskolan är inte en farlig plats, förskolan är en trygg plats.

Så snälla kom inte säg att du kan lära ditt barn exakt samma saker hemma som barnet kan lära sig på förskolan. Säger du det så underminerar du alla pedagogers kompetens och engagemang.

Lär sig dina barn exakt samma sak hemma som på förskolan så kan vi avskaffa hela systemet och all pedagogisk utbildning.

Hjälp mig snälla att på ett bra sätt sprida information om att förskolan är en bra och trygg plats för barnen.

Tack för mig.

 

Edit –

Det här är en svår grej som egentligen spänner över ett mycket större område än enbart förskolan.

Jag klargör gärna att föräldrar och en stark anknytning till dom är något enormt viktigt. Jag vill också påpeka att dagens förskola inte någonstans är perfekt och det är en lång process innan vi hamnar där.

Mitt, (bemärk mitt), drömscenario är en förskola som har resurser och möjlighet att se till allas behov i kombination med en hemmiljö.

Jag tror att nutidens barn behöver lite från båda delar,

sen är det för mig självklart att om valet hade legat mellan enbart förskola eller enbart föräldrar så hade valet hamnat på föräldrarna.

 

Diagnoser – från ett föräldraperspektiv

Vi kanske kan kalla det för anhörigperspektiv istället, jag gillar det uttrycket.

I vilket fall som helst, för nästan två veckor sedan skrev jag ett inlägg om diagnoser i skolan och förskolan med målet att dels lyfte ämnet, dels tvätta bort den ”negativa stämpel” som finns runtomkring ordet diagnos. Det inlägget har i skrivande stund 1370+ delningar på Facebook.

Det inlägget är helt skrivet ur mitt perspektiv under min tid som verksam pedagog. Efter lite fundering kring ämnet insåg jag att det vore extremt nyttigt, dels för min egen del, dels för andras del att faktiskt få höra hur situationen upplevs utifrån en förälders perspektiv. Jag la ut en förfrågan om att få samtala med anhöriga till barn med diagnoser och särskilda behov och fick ett enormt gensvar. Jag tänkte delge er lite av deras perspektiv här.

Av hänsyn till både föräldrar och barn har jag utelämnat alla uppgifter som har med det privata eller deras identitet att göra.

En av föräldrarna jag pratade med sa bland annat följande:

”Men jag tror ändå att det mesta är förskolechefens fel/inkompetens och ovilja att hjälpa pedagogerna och barnen i gruppen. För det verkade som om dom inte vågar öppna munnen utan att få klartecken och ett manus.. ”

”Därför känns det helt underbart att dom till hösten börjar 6års och då på skolan med personal och en rektor som vill veta mer och vill lära sig…”

Känslan efter att barnet fått sin diagnos:

”Den känslan bara som WOW äntligen NÅGON som ser och hör honom och vem han är.
Äntligen så fick vi allt svart på vitt som vi vetat men andra sagt är dålig uppfostran.” 

Det bästa är om pedagoger/lärare osv är pålästa.

En annan förälder sa följande:

”Personligen ser jag diagnosen som en karta, eller kanske som en pusselbit i pusslet som är min son. Diagnosen hjälper mig förstå och tolka honom och den hjälper mig att hjälpa honom.”

En anhörig som svar på frågan om vad hen tyckte om kommunikationen skola – hem i den här situationen:

”Upplevde våran skola till barnen väldigt trångsynta, finns det ingen utredning gjord så pratar man inte alls om något kring npf. Inte ens lägger upp en plan OM det visar sig finnas en diagnos under utredningens gång. Vet inte hur andra skolor är som sagt men upplever att skolan här gör så. Problemet är ju att vi föräldrar inget får veta och vi kan sen neka till utredning om skolan vill starta en. Får man däremot hela bilden från början kan det kanske vara lättare att acceptera en utredning.”

Anhörig till barn som fick en diagnos i sina sista skolår:

”Hade man sett det tidigare och satt in resurser innan så hade hon inte missat sina första år.”

”Det behövs mer info och framförallt ett ändra bemötande mot barnen framförallt och lyfta deras förmågor och anpassa skolan efter dom bland annat men även stötta föräldrar som är totalt slutkörda.”

 

Sammanfattning

En ständigt återkommande brist som jag uppfattat i våra samtal är ofta kommunikationen mellan skola – förskola – hem.

Vissa av föräldrarna har självt haft misstankar som men inte fått någon respons från förskola eller skola. Vissa av föräldrarna har inte förstått någonting alls förens barnet har bytt avdelning eller klass och det har kommit någon pedagog som uppmärksammat det.

En annan gemensam nämnare är hur lättade vårdnadshavarna har blivit efter att barnet fått sin diagnos. Diagnosen har i de flesta val kunnat bli ett verktyg och ett sätt att förstå och hjälpa barnet på, både i hemmet och i förskolan eller skolan.

Så jag säger det än en gång, med stöd från föräldrar som har erfarit den här situationen, ser ni eller upplever ni någonting så prata med föräldrarna!

Ha en öppen dialog!

Ta kontakten, ha en rak och öppen dialog och förklara era tankar. Ni är kompetenta pedagoger och ni träffar barnet varje dag i princip året om. Har ni misstankar så ta upp det och diskutera med de anhöriga, fråga om deras perspektiv.

Diagnoser och utredningar är till för att hjälpa barnet. Att ge en individ möjlighet och verktyg till att förstå och hantera sin omvärld och även för omvärlden att förstå och kunna hjälpa individen.

Det är för barnets bästa, och det är barnen vi är här för.

Kaffe och den proximala utvecklingszonen

Sydsvenskan hade ett underbart intressant läsarinlägg idag – Sluta stressa med förskolans pedagogik – låt dem leka ifred.

Inlägget fångade mig nästan direkt för det är en fråga jag har funderat på under ett tag och som vi även har diskuterat både på föregående jobb och under min senaste VFU. Förskolan idag är oerhört kravstyrd och börjar även till viss del bli målstyrd. Skolverket publicerade sina allmänna råd om måluppfyllelse i förskolan . Kraven från både skola, politiker och föräldrar ökar för var dag och styrdokumenten tycks gå mot än mer dokumentation och mallar att följa.

Man pratar om undervisning i förskolan samtidigt som man talar om lärande i leken.

Men personalen på min förskola bara dricker kaffe!

Jag har haft många samtal med forna kollegor angående anhörigperspektiv som jag skrev om här för några dagar sen. Där har funnits många tillfällen under min verksamma tid inom förskolan eller fritids där jag / vi ”enbart” (jag säger enbart för att det är verkligen inte enbart) stått samlade och druckit kaffe. Inte en helt ovanlig syn va? Tro mig, i de flesta fallen finns där en tanke bakom det här ”kaffedrickandet”.

Vygotskijs begrepp den proximala utvecklingszonen är högst tillämplig här. Barn lär sig enligt teorin bäst av någon i deras proximala utvecklingszon, någon som är i närheten av deras ålder / utveckling men samtidigt har lite mer kunskap än sin kamrat. Den zonen finns i leken, den ostörda leken.

Har du någonsin observerat ditt egna barn i en lek som barnet inte vet är övervakat? Leker barnet likadant som när du sitter bredvid? Jag tror att oftast är svaret nej. När vuxna går in i en lek försvinner ofta fokus från leken till den vuxna och leken stannar av. Jag är fast besluten om att vi som pedagoger borde ta ett steg tillbaka och göra ett aktivt val i att faktiskt vara passiv men finnas tillhands om behovet uppstår.

Barn är kompetenta men behöver trygghet.

Barn behöver sin integritet och behöver få leka utan att vara konstant övervakade.

Barn behöver få lov att dra sig undan men veta att en vuxen / en pedagog finns i närheten och är tillgänglig om barnet behöver det.

Jag tror helt enkelt på att barn är kompenta och klarar väldigt mycket själv sålänge där finns en stabil grund att utgå ifrån och där spelar vi som pedagoger och vuxna en oerhört stor roll i att möjliggöra barnets framtida utveckling genom att ge hen en bra och stabil grund att stå på. När den grunden väl finns och barnet känner sig tryggt tror jag att vi måste lära oss att ett steg tillbaka och låta barn lösa konflikter som uppstår mellan varandra, på sitt sätt, utan att någon bryter och medlar konflikten innan barnet själv har fått en chans att lösa det.

 

Jag tror också på att vi som pedagoger och vuxna är oerhört kompetenta och behöver tro och stå för det vi gör.

Men kontenta – Sluta avbryta leken, låt barnen lek, låt barnen få vara barn.

Se lärandet i leken, inte leken i lärandet.

 

Anhörigperspektiv – Barns perspektiv – Barnperspektiv

Nedan följande är inlägg är till stor del utdrag från ett paper som jag har lämnat in i kursen förskoledagogik på MAH, därav det lite mer akademiska språket på vissa ställen…

Detta paper utgår från begreppen barns perspektiv och barnperspektiv. Jag kommer även att behandla och diskutera ett begrepp som vanligtvis används inom äldreomsorg och assistans, nämligen anhörigperspektiv.

Lpfö98 (läroplanen för förskolan) nämner att ett tydligt barnperspektiv ska genomsyra all utvärdering. Begreppet barns perspektiv finns dock ej nämnt överhuvudtaget vilket kan jag kan tycka är lite anmärkningsvärt.

 

Inom förskolepedagogiken är barns perspektiv och barnperspektiv ofta förekommande och ställs ofta mot varandra.

Att bli förskollärare beskrivs barnperspektiv som någonting som är baserat på vad vuxna, med erfarenheter och kunskap om barn, gör för att skapa en barnvänlig verksamhet. Barns perspektiv beskrivs därefter som det barnen säger och de tankar barnen delar med sig av.

Min definition är att ett barnperspektiv är en tolkning av ett barns perspektiv och att information som på något sätt är tolkat eller återberättat hamnar inom ramen för ett barnperspektiv.

Där vill jag personligen reflektera över tyngden förskolepedagogiken idag lägger vid just barnperspektiv och inte barns perspektiv även om jag förstår svårigheterna i att få fram och utgå från ett barns perspektiv.  Ett exempel på barns perspektiv till skillnad från barnperspektiv tycker jag mig kunna urskilja i delar av Astrid Lindgrens litteratur. I Ronja Rövardotter beskriver Astrid ofta situationer utifrån Ronjas perspektiv och hennes tankar och handlingar. Även om boken inte är skriven av ett barn är den enligt mig berättad utifrån ett barns perspektiv.

 

Enligt Läroplan för förskolan ska verksamheten utgå ifrån en helhetssyn på barnet och dess behov. Den ska anpassas till alla barn i förskolan och ska alltså ge stöd och stimulans med hänsyn till barnets egna behov och förutsättningar. Vidare nämner Lpfö98  att ett tydligt barnperspektiv ska genomsyra all utvärdering.

Användandet av de olika begreppen är någonting som är i ständig förändring. Begreppen knyter också an till det frekvent använda begreppet för barns bästa.

Anhörigperspektiv

Jag har funderat lite över begreppet anhörigperspektiv. Det är ett perspektiv som inte vanligtvis förekommer inom förskolemiljöer utan oftare är kopplat till områden med större inriktning på omvårdnad såsom äldreomsorg och assistans.  Det finns dock ingen direkt definition av begreppet inom förskolepedagogiken. Min personliga uppfattning är dock att det är ett begrepp som är välbehövt och tål att användas även i pedagogiska sammanhang.

Med begreppet anhörigperspektiv vill jag få fram de val och handlingar som pedagoger gör alternativt inte gör på grund av osäkerhet angående anhörigas eventuella reaktioner.

 

 

Bakgrundssituationen till följande stycke är en analys av en observation som jag gjort. ( Av hänsyn till alla inblandade är just den biten borttagen ur inlägget)

Bottom line är att det var en situation där man som pedagog gjorde ett aktivt val att inte ingripa i en situation.

Enligt min tolkning av de vanligaste pedagogiska inriktningarna som den svenska förskolan använder sig utav gör jag, när jag aktivt väljer att inte delta, ett val som ligger i linje med de flesta stora pedagogiska inriktningarna.  Lpfö98 uttrycker tydligt i sina läroplansmål att barns trygghet i sin identitet och dess utveckling, sin självständighet och tillit till sin egen förmåga är någonting som förskolan ska sträva efter. Vidare nämns även att barns förmåga att fungera i grupp och ta ansvar för gemensamma regler är viktigt. 

Jag är orolig

Min oro utifrån min observation och föregående händelser grundar sig i tanken på det tidigare benämnda begreppet anhörigperspektiv. Enligt Lpfö98 (rev. 2016) och Barnkonventionen (2009) ska förskolan aktivt arbeta efter barnens bästa. Under tidigare erfarenheter har jag upplevt flertalet situationer där pedagoger gör aktiva val som strider mot styrdokumenten av oro för hur anhöriga hade uppfattat situationen.

Min uppfattning är att dagens förskoleverksamhet till stor del påverkas av pedagogers och lednings fokus på anhöriga som kunder. Att ta beslutet som jag gjorde vid min observation, att inte vara aktiv, är enligt min erfarenhet något som kan uppfattas som felaktigt av anhöriga samtidigt som det är i linje med det som de tidigare nämnda styrdokumenten ofta påtalar som centralt för barns utveckling, någonting som även Bruce och Riddersporre  tar upp i sin bok kärnämnen i förskolan.

För att komma till den platsen i verksamheten där en situation som barnen själv klarar av att lösa kan äga rum krävs dock ett långtgående, långsiktigt och ihärdigt arbete där pedagoger och övrig personal arbetar efter devisen att barn är kompetenta varelser och även behöver få möjligheten att visa det i alla de olika situationer som kan uppstå. Där har även pedagoger och övrig förskoleledning en viktig och tuff uppgift i att förklara och hänvisa till styrdokument och aktuell forskning att deras agerande och aktiva val i att vara passiva är baserade på forskning och erfarenhet med barnets bästa i fokus. Genom att aktivt göra val och vara tydlig med intentionerna bakom dessa val tror jag även att där finns en möjlighet att förändra synen på hur anhöriga uppfattar passiva pedagoger. Samspelet mellan hem och förskola är även någonting som Lpfö98 tar upp som ett mål att sträva efter.

Är det bara jag som uppfattar att vi ofta jobbar mot anhöriga istället för mot barnen?

Gör vi aktiva val som faktiskt går emot våra styrdokument för att göra anhöriga ”nöjda”?

 

Barns perspektiv och barnperspektiv

Barnperspektiv – Fiktivt, vuxnas tanke angående vad vi ”tror” att barnen vill och tänker. Exempel: Barnkonventionen.

Barns perspektiv – Reela barn, någonting som är skrivet utifrån barnets perspektiv där barn har varit inbjudna och medverkar.

Varför är det viktigt att diskutera barns perspektiv och barnperspektiv?

  • Barnkonventionen – Blir lag 2018 (Regeringen)
  • Historia om kunskap och barn –
  • Barnforskning – Viktigt att se bortom lyssnarens värderingar och tolkningar för att se barnets perspektiv.
  • Maktrelationer och traditioner –
  • Barns fortsatt sårbara positioner .

Kan vi se det barn ser?

Att sätta sig in helt i någon annans perspektiv är i princip omöjligt, att försöka gå ifrån sina egna referensramar och försöka sätta sig in i någon annans perspektiv, i samma nivå, är ofta önskvärt.

Olika människor tolkar olika situationer och rum utifrån egna och andras erfarenheter och berättelser. (Inlärt beteende)

Outtalade regler och tankar om hur barn ska bete sig som inte är självklart utifrån barnens perspektiv.

Olika sociala koder och olika minnen ifrån erfarenheter gör skillnad på hur barn beter sig och hur barn uppfattas av vuxna.

Enligt kristna bibeln så finns det en tid för allt. Något vårt samhälle fortfarande till stor del lever efter.

Barns geografi och platsers mening

Barns annorlunda och varierade sätt att förstå platser och rum

Minnet av ett rum, en tapet, en doft – Hemlängtan, känslan och minnet av en barndom

Känslans rum – Fysiska och emotionella rum

Förståelse och kunskap – Platsers utformning och planering är viktigt för barns kompetenser och deras utveckling.

Makt – Finns överallt och påverkar vad vi kan göra och hur vi kan bete oss i olika rum.

Tidens rörelser

Cirklar och tidslinjer – Veckor, årstider, månader. Ständigt återkommande rörelser i samklang med en rak tidslinje.

Biologiska och sociala rytmer – Barn har förmågan och tankesättet för att kunna leva i nuet tillskillnad från vuxnas tankesätt som ofta utgår ifrån att förbereda sig inför situationer som kommer istället för att leva i situationen.

Livets tempo – Olika tempo på olika platser.

Planerad, social tid –

Barns tid – Viktigt att tänka sig in i hur barn uppfattar tid.

Being and becoming child

Barndom, en tid av förberedelse –

Barns rätt att vara här och nu –

Och samtidigt, alla människors ständiga tillblivelse… –

Inte möjligt att diskutera barn utifrån ett perspektiv av att vara eller att bli. Barn, precis som vuxna här och nu samtidigt som de är blivande människor på ett eller annat sätt.

Etnografi som metod och sätt att tänka

Om att fånga kulturer och andra sätt att tänka, handla, prata, första osv.

The flow of life

Forskarens närvaro och intuition

Öppenhet och naiv undran

Tekniker som släpper in, är flexibla

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén