Varnar för att inlägget kan vara rätt starkt och rätt känsloväckande.

Det kommer handla om barnmisshandel / smisk.

Och ja, jag kallar att smiska ett barn för barnmisshandel.

Som jag nämnde i början på förra inlägget så är jag med i väldigt många grupper på Facebook, däribland ett antal grupper med fokus på barn med särskilda behov.

Ett par av dom är baserade i U.S.A och utgår ifrån amerikanska tankar och värderingar.

I min trångsynta lilla värld ser jag USA som en del av västvärlden och utgår ifrån att vi har liknande värderingar.

Ett inlägg gjorde mig dock upprörd och det inlägget var följande: (översatt till svenska dock)

Jag har haft det jobbigt på sista tiden med min 11-åriga son som har ADHD. Han lyssnar eller lyder inte på mig och gör aldrig någonting rätt första gången jag säger till honom. ( T.ex. tar ut soporna, lägger dom på golvet och lämnar det där. Lägger in kläder genom att bara trycka in allting i en låda etc.)

Jag kom nyligen på honom med att stjäla godis från en affär, ljög, lyssnade inte. Allt det här under en 2 veckors bestraffning. Jag har gett honom utegångsförbud, smiskat honom, nu vet jag inte vad mer jag kan göra förutom att be.

Inlägget hade fått cirka femton kommentarer när jag såg det. Inte en enda av dom nämnde någonting angående hennes ”spanking”.

Jag reagerade en aning och skrev följande:

Bitar av konversation återfinns i bilderna, men lite snabbt översatt.

J – jag

D – Kvinnan som argumenterar mot mig, ej kvinnan som skrev själva inlägget.

Första bilden:

J – Att smiska? På riktigt? Att slå ditt barn känns som rätt sätt att hjälpa honom?(abuse är rätt ord på engelska men slå fungerar nog bättre än utnyttja i det här sammanhaget)

D – Du kanske ska hålla dig på din sida. Ja, vi får lov att vara föräldrar och smiska våra barn när det behövs. Håller du inte med kan du hålla din kommentar till dig själv.

J – Är bara chockerad över att det är okej att slå sitt barn utan att någon reagerar.

D – Att smiska är inte att ”utnyttja”. Emot vad du har fått veta så finns där en skillnad mellan att smiska och slå sitt barn. Erbjud positiva råd om hur hon kan hjälpa eller håll käften.

Jag kommenterade även att jag var glad att jag bodde i Sverige där det är förbjudet att misshandla sina barn.

D – Av din ton att döma är jag också glad över att du bor i Sverige.

J – Råd – slå inte ditt barn.

D – Att smiska är inte att misshandla. Så kvittar det vad du har fått veta. Med det sagt, du gav inga råd. Du kritiserade. Ge positiva råd om hur hon kan hjälpa sitt barn eller håll käften.

J – Hon kan hjälpa genom att inte smiska, jag kallar det misshandel eftersom man fysiskt skadar ett barn.

En kvart senare var mina kommentarer borta..

En halvtimme senare var jag blockerad från gruppen..

Det behöver inte vara kulturkrockar med U-länder, det här är kulturkrockar med västvärlden. Vad gör vi?

Anyhow – var vill jag komma med det här inlägget förutom att vara irriterad?

Kulturkrockar är inte så ovanligt och inte heller konstigt. Men hur gör vi när en kultur så tydligt krockar med inte bara våra värderingar utan även våra lagar?

Hur tar vi upp liknande situationer som den här? Mind you, det här är välbärgade ”vanliga” amerikanska familjer som är helt överens om att ” a good old spankin” är helt okej.

Undersökningar visar även att runt 80 procent av den amerikanska befolkningen tycker att det är helt okej. USA är extremt stor del av vår värld på alla sätt och vis vare sig vi vill det eller inte.

Är det skillnad på smisk och misshandel? Var går gränsen i så fall?

Jag har klurat på det här inlägget ett tag och har egentligen inte riktigt kunnat få fram en vettig formulering för att få fram min tankar om det här. Jag tycker dock det är rätt så viktigt så jag ger det ett försök…

Det här är någonting som har gnagt lite i mig de senaste åren och som egentligen är väldigt återkommande på alla olika nivåer. Från förskola till högstadiet.

Kan vi inte diskutera yrkesstolthet och att våga stå för det man gör – eller kanske bristen på det.

Hur kan vi ens diskutera yrkesstatus när vi själva bidrar till att sänka den?

För att förtydliga och jämföra – lek med tanken vi diskuterar läkare istället och fundera över följande situation –

Patient kommer till läkaren med ryggproblem, efter noggrann undersökningar och tester så skriver läkaren ut sjukgymnastik och smärtstillande.

Dagen efter får läkaren besök av en anhörig till patienten som inte alls tycker om varken sjukgymnastik eller det här läkemedlet och kräver därför att läkaren ska ändra både diagnos och behandling.

Så läkaren väljer därför att istället skicka patienten på operation.

Låter det här troligt? Nä… Testa att byta ut scenariot mot en skolsituation.. Vad hade hänt då?

Tänk över alla situationer där vi som pedagoger vet om att det vi gör är bra och förenligt med både läroplan och alla andra eventuella dokument vi är menade att följa.

Vad gör vi när vi inte har medhåll från anhöriga – jo, vi backar och kryper in i ett litet hörn och sen slutar vi med det vi börjat med för att anhöriga eller någon annan inte tycker det vi gör är rätt.  Varför?

Just det här med anhörigperspektiv har jag ju faktiskt nämnt här – det går lite in i varandra.

Personer som jobbar i skola, förskola och på fritidshem är utbildade för just det ändåmålet och har kunskap och en plan med det som görs.

Vårt yrke ska vila på en vetenskaplig grund och det finns, hoppas jag, en anledning till att man studerar på en högskola i över tre år.

Är inte den här utbildningen och erfarenheten värt någonting?

Jag tycker det är dags för pedagoger att plocka fram lite yrkesstolthet och självförtroende och stå upp för det man gör.

Hänvisa till läroplan – hänvisa till forskning – hänvisa till dina studier och din legitimation.

Använd er kunskap och förklara för de som inte har kunskapen att där finns anledningar till att ni gör som ni gör i en viss situation. Förklara och utbilda och tro på er själv.

Att utbilda anhöriga må kanske inte ingå i ert jobb,

men jobbet blir så många gånger enklare om man inte hela tiden gör allt man kan för att göra alla andra nöjda. Fokusera på barnet – utefter din kompetens och kunskap.

Utbildningen finns av en anledning.

När vi ändrar vårt förhållningssätt eller utbildningssätt utefter utomståendes synpunkter tappar vi vår status och vårt förtroende.

Vi kan väl alla enas om att kritik bör vara uppskattat och är i grund och botten någonting som är till för att främja verksamheter och vara utvecklande?

Men är all kritik bra?

– Svar nej! All kritik är inte bra.

Ponera att du kör bil. Du kommer fram till ett stoppljus och stoppljuset visar grönt – alltså kör du.

Från andra sidan kommer en annan bil och kör rakt ut i vägen och hinner precis stanna. Föraren hoppar ut och kritiserar dig för att du kört ut när hans stoppljus visade grönt.

Är kritiken mot dig befogad eller borde kritiken riktas mot ansvarig för trafikljusen?

Lite extremt exempel men ni förstår var jag är på väg?

Kritik kan inte ( i 99% av alla fall) bli konstruktiv om den inte riktas mot rätt person eller instans och icke-konstruktiv kritik gynnar ingen.

Ett exempel som jag reagerade över tidigare idag är en förälder som kritiserade att skolan berättade att efter ett visst klockslag fanns ingen känd personal tillgänglig.

Personen efterfrågade att skolan borde beordra ordinarie personal att stanna över och täcke upp för bortfall. – Jag hade synpunkten på att om ordinarie personal alltid måste stanna kvar ökar arbetsbelastningen och antagligen sjukskrivningarna vilket leder till en ond spiral där ingen känd personal finns kvar. Problemet i det här fallet var att utbildad personal inte fanns att tillgå överhuvudtaget vilket medfar att arbetsgivaren inte har mer val än att erbjuda icke-utbildad personal.

Det är, enligt mig, ett typexempel på icke-konstruktiv kritik.

Problematiken ligger enligt mig till stor del på att de flesta offentliga verksamheter svarar inför väldigt många andra instanser och därför inte kan erbjuda de ”enkla” lösningar som utomstående kanske ser som självklara.

Att därför istället inleda en diskussion med huvudmannen om hur den här situationen uppstår och ta upp problemet med rätt person bidrar till en kommunikation med rätt person som förhoppningvis har befogenhet att ta ett beslut och man kan därmed undvika den irritation som lätt kan uppstå.

Vårdnadshavare som är irriterade på pedagoger för att krav inte uppfylls och pedagoger som blir irriterande för att det inte går att uppfylla krav utifrån de förutsättningarna man har.

Att bli kritiserad för någonting man inte kan påverka kan vara det mest demoraliserande och lustsläckande som finns.

Exakt samma situation gäller mellan kollegor och mellan pedagog – arbetslagsledare  osv.

Vad jag egentligen vill ha sagt med det här –

kritisera gärna, men kritisera rätt person på rätt sätt.

icke-konstruktiv kritik leder tyvärr oftast bara till irritation. Jag vill därför uppmana till dialog istället för monolog i de här situationerna.