Barnpedagogik

Om barn, förskola och pedagogik

Kategori: Dokumentation

Retorik – språkbruk & status?

Finns där yrken som strävar efter att ha högre status som släpper igenom information till ”kunder” med stavfel, särskrivningar eller andra fel?

Att yrkets och verksamhetens status behöver förbättras och förhöjas är väl någonting som ofta uttrycks inom den pedagogiska sfären. Fina titlar och långa utbildningar för att höja statusen.

Ett par exempel:

Förskola istället för dagis

Förskollärare istället för dagisfröken

Lärare i fritidshem istället för fritidspedagog

Osv osv..

Min fundering är följande:

Hur påverkar material som skickas ut från skola, förskola & fritids med tveksamt eller till och med dåligt språkbruk (särskrivningar, uppenbara stavfel och dylikt).

&

Dåligt ”designat” material rent grafiskt (suddiga bilder, användandet av material som är upphovsrättsskyddat) verksamhetens och yrkets status?

Motarbetar vi oss själva och vår jakt på yrkesstatus genom att inte lägga energi och tid på att skicka ut ordentligt och genomarbetat material till vårdnadshavare?

Jag tänker på allt från veckobrev till lappar om utvecklingssamtal och inbjudan till diverse aktiviteter?

Borde information och kommunikationsteknik med fokus på korrekt material och språkhantering utgöra en större del av lärarutbildningarna?

 

Inflytande – för barnets bästa?

För ett par dagar sedan så skrev jag inlägg angående barns inflytande över sin egen dokumentation – har barnet rätt att säga nej?

Responsen på det inlägget var relativt tvetydig och en väldigt vanlig slutsats var att det finns för och nackdelar med dokumentation och att dokumentation faktiskt är i princip omöjligt att klara sig utan i en pedagogisk verksamhet.

Dels ger det grund att stå på inför utvecklingssamtal, dels ger det någonting att reflektera över och kunna utveckla både verksamheten och barnets lärande.

Eftersom det faktiskt verkar vara en nödvändighet uppstår också ett dilemma som verkar omöjligt att komma ifrån.

Om ett barn uttrycker på något sätt att det inte vill bli dokumenterat, är det då fel att ändå dokumentera?

Hur visar vi omsorg mot barnet? Är det genom att respektera dess önskan och ej dokumentera eller är det genom att dokumentera för att det är ”för barnets bästa”. (Ja det är ett retoriskt slagord, ja det är till en stor del överanvänt, men det passar in.)

Vem bestämmer barnets bästa?

Om vi utgår ifrån tanken på att dokumentation är en nödvändighet för att kunna hjälpa barnet och i förlängningen verksamheten att utvecklas på bästa sätt, gör vi då inte fel när vi lyssnar på barnets vilja att ej bli dokumenterad?

Var går gränsen för när ett barn kan ses som så pass kompetent att det inser för och nackdelarna med att bli dokumenterad?

Jag tänker därför att det är viktigt att av omsorg till barnet ta hänsyn till betydelsen av dokumentationen i kontrast mot normen om att barn ska ha inflytande över sin dokumentation.

Ingenting blir rätt

Det känns inte som att det finns något rätt eller fel i situationen och på något vis,

när ett barn uttrycker ovilja att bli dokumenterad, så gör vi fel hur vi än gör?

Hur sköter vi vårt uppdrag när delar av det talar om vikten och nödvändigheten av dokumentation samtidigt som delar talar om vikten och betydelsen av barns inflytande?

Vem bestämmer vad som väger tyngst – dokumentationen eller inflytandet?

Dokumentation – Får ett barn lov att välja att inte bli dokumenterad?

Vi håller just nu på med en kurs på högskolan som heter pedagogiskt ledarskap och omsorgsetik. En av de examinerande uppgifterna vi har är att skriva ett paper angående omsorgsetik och pedagogiskt ledarskap.

Någonting jag har skrivit om innan är dokumentation och etik. Det ämnet kommer jag väldigt ofta tillbaka till.

Vi dokumenterar för verksamhetens och barnens utveckling – det är nog dom flesta med på?

Att det finns olika typer av dokumentation är nog också dom flesta med på.

Om vi försöker kategorisera upp några sorters dokumentation.

  • Dokumentation för verksamhetens utveckling 
  • Dokumentation för barnens utveckling
  • Dokumentation för anhöriga

Jag vill, lite löst, påstå att alla tre sorternas dokumentation har någon form av koppling till våra styrdokument.

För utvecklingen borde inte någon större förklaring behövas och dokumentationen för anhöriga känns som en del av samverkan med hemmet.

Normen är att alla delarna är viktiga och alla delarna är behövda – right?

Jag tänker att följande fråga alltid är bra att ställa innan man egentligen gör någonting överhuvudtaget –

Hur hade du upplevt om någon gjort exakt samma sak mot dig?

Ponera att du på din arbetsplats utför en aktivitet, en arbetsuppgift.  Under aktiviteten blir du filmad eller fotograferad, andra människor tittar samtidigt på dig och antecknar vad du gör.

Bilderna eller filmerna på dig publiceras sedan någonstans eller hängs upp på en vägg som alla som passerar kan se. Känns det okej för dig?

Med eller utan sociala medier inblandade så är dokumentation faktiskt just en dokumentation, vare sig det är genom bilder och filmer eller genom anteckningar.

Är barnen medvetna – är föräldrarna?

Var går gränsen för när ett barn är medvetet om varför det blir dokumenterat? Om man tänker just sociala medier så finns det ju alltid en risk att bilder hamnar där dom inte ska hamna. Och hur som helst så är det alltid en handling som inte går att återta, finns någonting en gång på nätet så är det också för evigt. Speciellt med företag som Facebook eller Instagram som faktiskt äger rättigheterna till bilderna och kan göra exakt vad dom vill med bilderna, när som helst, även om det är i slutna grupper dom delas.

Under en intervju frågade jag en verksam förskollärare om dom hade pratat med barnen om vad det innebar att faktiskt bli dokumenterade. Där fick jag svaret att dom hade inte haft diskussionen och att barnen nog inte skulle förstå innebörden av det. Följdfrågan blev då om dom hade haft en diskussion med föräldrarna om det. Då gled samtalet in på föräldraansvar och föräldrauppfostran och det är alltid en väldigt tunn och bräcklig linje att träda på.

Men frågan jag egentligen ställer mig är –

Vem har egentligen mandat för att bestämma när våra metoder för verksamheten och barnets utveckling får stå över barnets vilja och integritet.

Får ett barn lov att välja att inte bli dokumenterad? Hur hanterar man det?

Jag kan vara ute och cykla en aning….

 

 

 

Pedagogisk dokumentation – vem dokumenterar vi för?

En av frågorna jag ofta ställer ni vi pratar dokumentation är frågan om varför man dokumenterar?

Ofta får jag det ”rätta” svaret; för verksamhetens utveckling och för att synliggöra barnets utveckling och lärande. Låter jättebra va?

Ibland, innan personen riktigt hinner tänka efter, får jag svaret; för chefen! Låter inte lika bra va?

Varför dokumenterar vi?

Jag har ofta funderat på varför man egentligen dokumenterar i praktiken. Jag vet teorin och jag vet ”rätt” svar men jag är osäker på konsensus faktiskt är att det är just för verksamheten och att synliggöra barnets lärande. Under mina år inom skola – förskola har jag hört alla möjliga svar, bland annat för att föräldrarna efterfrågar det, för att synliggöra att vi ”inte bara leker” och för att chefen gnäller.

Jag har ju faktiskt lärt mig att det är skillnad på dokumentation och dokumentation. (tack Vfu-lärare för den insikten förresten, det tog mig bara nio år).

Skolverket har en rätt bra definition på pedagogisk dokumentation förresten.

” Pedagogisk dokumentation är ett arbetsverktyg som kan användas för att följa upp, utvärdera och utveckla verksamheten. Det handlar om att dokumentera det som händer mellan barn, vuxna och miljön i verksamheten, till exempel med hjälp av kamera och film eller penna och papper. I analysen av dokumentationen får man syn på hur man kan utveckla verksamheten vidare.

– Det här arbetssättet går inte att plocka in hur som helst – det hänger ihop med hela kunskapsapparaten: kunskapssyn, arbetssätt, miljöer, barnsyn och förhållningssätt ”
En pedagogisk dokumentation är alltså inte att ta en bild på ett barn som leker fint, leka ut det på instagram eller hänga upp det på väggen för att sedan kunna säga till föräldern:
Hej! Titta vad ditt barn har gjort idag! / Hej, titta, ditt barn leker inte bara, se vilka duktiga pedagoger vi är som gör saker med ditt barn.

En pedagogisk dokumentation eller bara en dokumentation?

En pedagogisk dokumentation är en fortlöpande process av vad som händer i verksamheten, en process med ett syfte att bidra till verksamhetens utveckling och i förlängningen barnens utveckling. Att barnen faktiskt får vara involverade i den här processen och inte vara föremål för den, så vidgar vi också vårt synfält.
Barn ska vara en del av det, inte ett föremål för det. Låt barnen dokumentera.
En dokumentation däremot, det är just en dokumentation.
Jag har full förståelse för att en förälder vill se vad förskolan eller fritidshemmet gör under dagarna. Som förälder själv så blir jag alltid glad över att se vad mitt barn har gjort eller vad som händer på förskolan just nu. Det ger mig en chans att kunna samtala med barnet efter förskolan om vad som faktiskt har hänt.
Men den dokumentationen är en del av vår samverkan med hemmet, att faktiskt delge och ta in vårdnadshavare i verksamhet. Om vårdnadshavarna sedan faktiskt ger feedback på det vi gör är det ännu bättre!
Det är två helt olika former av dokumentationerna, men det är minst lika viktigt.

Vem dokumenterar ni för?

Etik eller juridik?

I helgen skrev jag ett inlägg angående den juridiska aspekten om IKT och att publicera bilder på barn i förskolan och skolan.

Jag berörde först och främst den juridiska delen och skrev nog varken några för eller mot-argument angående vad som är rätt eller fel rent etiskt. Den delen är nog någonting som är minst, om inte än viktigare än det rent legala.

Det är någonting som inte bara gäller för förskola och skola utan även för föräldrar och anhöriga i allmänhet. Frasen ” det som en gång funnits på internet försvinner aldrig” är en rätt känd fras och absolut någonting att fundera på när man lägger ut bilder på barn på nätet och sociala medier. Därför riktar det här sig först och främst mot anhöriga och föräldrar även om personal och pedagoger inom både förskolan och skolan förhoppningsvis också får någonting att fundera över?

Varför gör vi skillnad på vuxna och barn?

Mina tankar lutar åt en jämförelse mellan det lilla barnet och en vuxen individ.

Hade du fotograferat och lagt upp en bild eller en video av någon i din närhet utan dess vetskap eller rent av mot dess vilja på Facebook eller Instagram?

(Förhoppningsvis en retorisk fråga, förhoppningsvis är svaret nej).

Men! Har du någonsin fotograferat ett barn i din nära omgivning utan dess direkta vetskap och lagt upp på någon av alla sociala medier?

(Jag är faktiskt starkt skyldig till att ha gjort det, och jag vill nog påstå att en övervägande majoritet av alla föräldrar är ungefär lika skyldiga)

Frågan jag ställer mig är varför? Varför är det okej att ta foton eller videoklipp på (oftast sitt) barn och lägga ut på Facebook eller Instagram men det är inte okej att göra det samma på en vuxen? Var går gränsen?

Är det kanske dags att tänka om och vara lite mera passiv med att publicera bilder på sina barn alternativt vänta tills barnen är så pass stora att barnet har en egen vilja och kan bli tillfrågad?

Fast, var går gränsen, när kan ett barn ses som så pass kompetent att det förstår innebörden av att bli utlagd på internet?  Är vi som anhöriga och föräldrar medvetna om vad det innebär?

Vad tycker ni? Hur förhåller ni er till sociala medier och bilder på era barn?

Och till er verksamma pedagoger inom skola och förskola ställer jag frågan; Är det rätt av oss att fråga föräldrarna om tillstånd att publicera bilder på deras barn? Är det inte ett barnet som borde tillfrågas?

 

 

 

Vad får jag publicera och vad får jag inte publicera i förskolan & skolan?

Efter ett antal diskussioner dels i skolan men även på min VFU-plats angående vad som egentligen gäller gällande publicering och dokumentation av barn på sociala medier såsom instagram och dylikt kände jag mig tvungen att kolla upp vad som faktiskt gäller.

Efter en stunds efterforskning (hela min lunch…) så snubblade jag in på iktsidan.com där jag hittade följande inlägg; Fotografera i förskolan.

Där finns självklart olika aspekter av det, dels finns det rent etiska mot barnen; är barnen verkligen medvetna om konsekvenserna av att bli fotograferade och utlagda på nätet i tid och otid. ( Det är dock en aspekt som är minst lika viktigt ur ett anhörigperspektiv dock).. Men ur ett rent juridiskt perspektiv så går faktiskt det som dokumenteras i förskolan och skolan till stor del under PUL.

Något som överraskade mig och och även andra såvitt jag vet är att det inte krävs något samtycke för att publicera bilder på barnen på varken nätet eller i sociala medier. Självklart är barn med skyddad identitet eller annan form av stark sekretess ett undantag från den här regeln. Att nämna är också att datainspektionen råder en att inför varje (!) publicering inhämta tillstånd från vårdnadshavare.

Att tänka på är också att det som läggs i barnens ”portfolio”, om det är förskolans dokument, blir en offentlig handling i den stunden mappen eller portfolion fylls med någonting, och kan därför begäras ut av i princip vem som helst.

Vad tänker ni? Är det någonting ni visste sen innan eller är det ny information?

Hur ser det ut hos er? Vad använder ni? Varför?

 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén