Barnpedagogik

Om barn, förskola och pedagogik

Månad: maj 2017

Använda den privata telefonen på arbetstid?

Nej nej nej, det kan man ju absolut inte göra tänker du kanske..

Jo, det kan man visst det tänker jag.

För att ringa privata samtal och skicka sms? För att slösurfa på facebook? Nä…

Men – 

  • För att medforska!
  • För att snabbt och smidigt googla det barnet frågar om
  • För att kunna dokumentera när det händer och inte efteråt
  • För att ringa till till kollegan som kanske är med en grupp längre bort

Det finns självklart fler saker. Vi kan ju bara börja nämna vr-glasögon och att få barn att virtuell vandra runt på platser dom aldrig hade fått se annars. Kan ni göra det med er avdelningstelefon? Finns där budget att köpa in det till alla? 

Argumenten mot brukar vara att det går precis lika bra att göra allt det här via jobbtelefonen. Jag håller inte med här.

Att jag och inte någon av mina kollegor har telefon just när det händer är inte säkert. Om jag då ska lämna barngruppen för att hämta telefonen så är ögonblicket jag ville fånga kanske över. Hur kan vi vara med barnen och medforska i stunden om vi behöver jaga rätt på verktyg för att göra det?

Fine! – Om all personal tilldelas vars en arbetstelefon med full tillgång till alla redskap och möjligheter som finns i dagens telefoner så absolut, då lämnar jag min privata i skåpet.

Vi förbjuder privata telefoner på arbetstid!

Nä. Förbud är inte riktigt min grej. Är det din?

Ja – där finns folk som inte kan sköta det.

Nej – det ska inte gå ut över alla andra som faktiskt använder det som ett redskap i sitt arbete.

Kollektiv bestraffning? – Jag trodde att vi var hyfsat eniga om att det inte var en bra grej. Eller?

 

Men det är ju osäkert att dokumentera med din privata telefon?

Är det? Dokumentation har jag förövrigt skrivit om här – läs gärna!

Min telefon

  • Pin-kod
  • Siffer-kod
  • Fingertrycksavläsare
  • Allt dokumentation in i Google docs med två-faktor authorisation som sedan raderas från telefonen.
  • I min ficka

Jobbtelefonen

  • Ingen pin-kod (eller en pin-kod som står utskriven någonstans)
  • Ligger oftast framme någonstans
  • Ingen sifferkod eller annat

 

Så – vilken telefon är säkrast att dokumentera på? På riktigt?

Och som sagt ja, där finns folk som missköter det men då är det kanske en ide att ta det med berörd person och i så fall förbjuda just den personen från att använda sin telefon.

Jag hade kunnat räkna upp ett tiotal saker jag använder min privata telefon till på arbetstid som gynnar verksamheten. Och om jag ska vara ärlig så hade jag nog sagt upp mig från min befintliga arbetsplats om det hade införts ett förbud.

Jag menar – ska vi verkligen kunna allt? Är det inte bättre att vi har chans att ta reda på saker vi inte vet så vi kan svara barnet som frågar?

Förresten – på tal om tekniska verktyg – missade ni inlägget om fidget spinners och fidget cubes igår så kika in och läs det här! 

 

 

Fidget spinners & fidget cubes – forskning?

// Inlägget innehåller Affilliatelänkar //

 

Jag tänkte att vi skulle diskutera fidget spinners.

För er som har missat totalt så är det en form av leksak som man får att snurra för att sedan låta den ”spinna” mellan tummen och pekfingret.

Jag antar att ingen har missat den enormt stora hypen och alla diskussionerna angående både spinners och cubes som råder just nu. Båda marknadsförs väldigt ofta som hjälpmedel till barn med särskilda behov, oftast adhd-add och autism.

Insåg att lite närmre introduktion kunde vara bra –

Fidghet cubes och spinners marknadsförs ofta som redskap åt barn med särskilda behov för att ha någonting att pilla med. Enligt förespråkare så bidrar användandet av dom till att hålla fokus på rätt saker och inte glida iväg.

Största kritiken mot dom vad jag har hört bottnar i att redskapen oftast används som leksaker istället för pedagogiska hjälpmedel och att fokus förflyttas delvis eller helt ifrån uppgiften. Även att andra personer kan förlora fokus eftersom fokus hamnar på den som har en cube eller spinner. Särskilda behov i det här fallet är ofta fokuserat på ADD, ADHD, autism och andra behov som är kopplat till NPF-spektrat. Jag vill nog påstå att även personer med HSP (högkänslighet) kan vara en intressant målgrupp om produkten fungerar som påstått.

Jag antar att ingen har missat den enormt stora hypen och alla diskussionerna angående både spinners och cubes som råder just nu. Båda marknadsförs väldigt ofta som hjälpmedel till barn med särskilda behov, oftast adhd-add och autism.

Jag gillar inte riktigt att bara gå all in på påståenden utan att ha någon form av fakta i ryggen och bestämde mig därför för att försöka få fram så mycket information och förhoppningsvis forskning som skulle kunna stödja eller motbevisa dessa påståenden.

Det lyckades jag inte sådär överdrivet bra med.

Svensk forskning på ämnet är i princip obefintlig, dock finns där en del amerikansk forskning som berör ämnet.

Dr. Andrew Adesman på Cohen Children’s Medical Center nämner att just spinners kan verka mer distraherande än hjälpande eftersom den kräver visuellt fokus för att kunna fungera optimalt. Han nämner bland annat här i en artikel om fidgetspinners att dom kan fungera bättre om de används som någon form av belöning efter en fullföljd aktivitet.

Många skolor i U.S.A har nu börjat förbjuda dom eftersom dom tar fokus från uppgifterna. Mycket av kritiken bottnar i att dom behöver ett visuellt fokus för att fungera optimalt.

Här nämns bland annat att det finns bättre alternativ – bland annat fidget cube. Skillnaden på den och en spinner är att en cube inte behöver något visuellt fokus utan man kan helt enkelt bara ”pilla” med den.

Övervägande forskning pekar dock mot att det mest använd bara vapnet för att hjälpa till och öka koncentrationsförmågan är fysisk aktivitet.

Klickar man på bilden eller länkarna under hamnar ni på respektive produktsida om det är så att man vill veta mer eller köpa någon av dom.

Fidget spinner  –  Fidget Cube

fidget cube med blå knapparfidget spinner grå

Jag vet att wish och liknande har men jag ställer mig lite tvivlande till säkerhetstänket när man använder saker som är gjorda för att vara så billiga som möjligt.

Nu är det inte alltid en möjlighet och jag tror att en fidget cube absolut kan vara en bra idé, dock ställer jag mig faktiskt lite mer tveksam till användandet av spinners som ett redskap. En eventuellt belöning och sysselsättning vid tid som inte behöver användas till uppgifter känns lite mer lockande då ens primära fokus kan tillägnas den.

Man kan faktiskt göra rätt fräcka och pedagogiska saker med dom också – det skrev jag om här – fidget spinners och magneter!

Vad tycker ni? Förbjuda – använda – ignorera?

Yrkesstolthet – eller kanske rentav feghet?

Jag har klurat på det här inlägget ett tag och har egentligen inte riktigt kunnat få fram en vettig formulering för att få fram min tankar om det här. Jag tycker dock det är rätt så viktigt så jag ger det ett försök…

Det här är någonting som har gnagt lite i mig de senaste åren och som egentligen är väldigt återkommande på alla olika nivåer. Från förskola till högstadiet.

Kan vi inte diskutera yrkesstolthet och att våga stå för det man gör – eller kanske bristen på det.

Hur kan vi ens diskutera yrkesstatus när vi själva bidrar till att sänka den?

För att förtydliga och jämföra – lek med tanken vi diskuterar läkare istället och fundera över följande situation –

Patient kommer till läkaren med ryggproblem, efter noggrann undersökningar och tester så skriver läkaren ut sjukgymnastik och smärtstillande.

Dagen efter får läkaren besök av en anhörig till patienten som inte alls tycker om varken sjukgymnastik eller det här läkemedlet och kräver därför att läkaren ska ändra både diagnos och behandling.

Så läkaren väljer därför att istället skicka patienten på operation.

Låter det här troligt? Nä… Testa att byta ut scenariot mot en skolsituation.. Vad hade hänt då?

Tänk över alla situationer där vi som pedagoger vet om att det vi gör är bra och förenligt med både läroplan och alla andra eventuella dokument vi är menade att följa.

Vad gör vi när vi inte har medhåll från anhöriga – jo, vi backar och kryper in i ett litet hörn och sen slutar vi med det vi börjat med för att anhöriga eller någon annan inte tycker det vi gör är rätt.  Varför?

Just det här med anhörigperspektiv har jag ju faktiskt nämnt här – det går lite in i varandra.

Personer som jobbar i skola, förskola och på fritidshem är utbildade för just det ändåmålet och har kunskap och en plan med det som görs.

Vårt yrke ska vila på en vetenskaplig grund och det finns, hoppas jag, en anledning till att man studerar på en högskola i över tre år.

Är inte den här utbildningen och erfarenheten värt någonting?

Jag tycker det är dags för pedagoger att plocka fram lite yrkesstolthet och självförtroende och stå upp för det man gör.

Hänvisa till läroplan – hänvisa till forskning – hänvisa till dina studier och din legitimation.

Använd er kunskap och förklara för de som inte har kunskapen att där finns anledningar till att ni gör som ni gör i en viss situation. Förklara och utbilda och tro på er själv.

Att utbilda anhöriga må kanske inte ingå i ert jobb,

men jobbet blir så många gånger enklare om man inte hela tiden gör allt man kan för att göra alla andra nöjda. Fokusera på barnet – utefter din kompetens och kunskap.

Utbildningen finns av en anledning.

När vi ändrar vårt förhållningssätt eller utbildningssätt utefter utomståendes synpunkter tappar vi vår status och vårt förtroende.

 

Religion & okunskap i förskolan & skolan

“Ignorance, the root and stem of every evil.” – Plato

Det vi inte vet skrämmer oss.

Fördomar grundar och hat grundar sig allt som oftast i rädsla. Rädsla för det okända.

Det bästa sättet att överkomma den rädslan är således att få kunskap.

Genom att plocka bort all form av religion i förskolan får barnen enbart intryck av den religion som finns i deras närmiljö och därav ökar vi risken för fördomar och konflikter i senare skeden av livet. Genom att utbilda om och diskutera olika religioner ger vi barnen verktyg att hantera olikheter och kan skapa förståelse för hur andra medmänniskor tänker.

Diskussioner angående religion blir ofta väldigt snabbt infekterade och väldigt hätska, oberoende av forum eller plats.

För att kunna hålla diskussionen på en rimlig nivå tror jag att det kan vara av intresse att inta ett väldigt normkritiskt förhållningssätt.

Jag tror dock att diskussionen egentligen är större än religion, diskussionen handlar i grund och botten om rädsla för det okända och inför andra kulturer och traditioner.

Läroplanen säger att förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar –

förmåga att ta hänsyn till och leva sig in i andra människors situation samt vilja att hjälpa andra och förståelse för att alla människor har lika värde oberoende av social bakgrund och oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionsnedsättning.

Hur kan vi lära barnen att ta hänsyn till och visa förståelse för någonting dom inte vet någonting om?

Kunskap är makt – och vi som pedagoger har ett ansvar att i den mån vi kan ge barnen möjlighet att förstå andra människors agerande och handlingar.

Ett exempel är Ramadan – eller julafton

Att helt enkelt acceptera och förstå varför människor väljer att avstå från mat är orimligt och svårt för inte bara barn utan även för vuxna.

Men har man kunskapen om varför Ramadan finns och varför människorna fastar är det också lättare att acceptera och förhoppningsvis förstå det.

Ett annat exempel är julafton. För helt allvarligt – hur konstigt är det inte att vi firar någons födelse med en jultomte som kommer på en släde framförd av flygande renar och delar ut paket? Är man inte uppväxt med traditionen är det helt enkelt en väldigt konstig tradition.

 

Allt är konstigt – ingenting är konstigt

Om någonting är orimligt eller verkar konstigt är det till allra största delen antagligen baserat på att vi inte har kunskap om det. Vet vi varför någonting händer eller varför någon gör som den gör har vi också en chans att kunna förstå dess agerande.

Så – om okunnighet och ignorans är roten till allt elakt

då borde kunskap och nyfikenhet vara roten till allt gott?

Det här gäller ju för all sorts okunskap, inte bara religion.

 

 

 

Skrivterapi & psykisk ohälsa

Hej! Idag hade jag en massa saker att skriva om egentligen…

Jag är med i rätt många grupper på facebook, särskilt en hel del om barn med särskilda behov. Ett antal av dom grupperna är baserade i USA.

Där var en förälder som hade problem med sitt barn, berättade att hon ”spanked him, grounded him and know I don’t know what else to do but pray”.

Jag reagerade lite och svarade på att du kanske borde sluta ”spank your child”.

Det var inte så poppis och jag var fördömande och blev utslängd ur gruppen för att jag kritiserade mammans sätt att uppfostra sitt barn. Men mer om det en senare dag… Har inte riktigt kommit på hur jag ska beskriva hela förloppet..

Inlägget idag handlar om skrivterapi och psykisk ohälsa och är skrivet av Jessica Hjert Flood.

Själva skrivterapin är väl egentligen mer tänkt mot de lite större åldrarna men jag tänker att mycket av det hon säger kan vara bra att ha med sig även med de små som är mindre skrivkunniga.

Har ni frågor till Jessica så säg till mig så vidarebefordrar jag dom, alternativt gå in på hennes hemsida och skicka ett mail.

Skrivandet räddade mitt liv

Jessica heter jag och driver företaget nestorforlag.se Målet med mitt företag är att bryta tabut kring psykisk ohälsa.För fem år sedan fick jag diagnosen ADHD och generaliserat ångestsyndrom. Men problemen började självklart långt innan jag fick min diagnos och störst var problemen i min barn- ungdom.

Enkelt förklarat har jag har växt upp med ett stort svart hål i min mage, ett hål fyllt med rädsla, smärta och sorg utan att veta varför. Jag var ett barn, visste inget annat och trodde att det var så här man skulle må. Jag hade ingen att prata med och dök det mot all förmodan upp någon fick jag inte ett enda ord ur min mun.

Jag lärde mig att skriva ner mina tankar

Jag lärde mig att skriva ganska snabbt. Jag skrev låtar, dikter berättelser, men framförallt skrev jag dagböcker. Min första dagbok skrev jag som sju åring och när jag läser dem idag blir jag fortfarande förvånad över hur mycket smärta och sorg som kan finnas i ett barn som inte har ett enda faktiskt bekymmer.

Jag fortsatte att skriva under hela min uppväxt och under mitt skrivbord har jag en hel låda fylld av mitt forna liv. Även om skrivandet alltid tagit stor plats var det först för några år sedan som jag förstod hur skrivandet haft en terapuetisk inverkan. Jag kunde rent av känna lättnaden när min penna fördes mot pappret.

Jag är idag glad att jag hittade det sättet men samtidigt ledsen för att ingen visade mig den vägen och förklarade för mig hur viktigt det var.

Vi behöver hjälpa våra barn

Möjligheten att finnas där, att hjälpa barn och ungdomar är idag inte alltid lika stor som vi önskar. För att få en kontakt kan den i värsta fall behöva initieras av vuxna, du kan behöva vänta månader eller så kanske de har svårt att bygga tillit och överhuvudtaget prata. Många barn bär på sorg och smärta, vissa bär så stora problem att rösten inte räcker till och där kan skrivandet vara en god hjälp.

Att skriva kan hjälpa dem att sätta ord på sina tankar och känslor, det släpper ut instängda trauman och låter dem ta makt över sin situation. Jag är säker på att skrivandet räddade mitt liv. Pennan fanns alltid där för mig när ingen vuxen gjorde det. Jag vill idag sprida kunskapen om skrivandet som terapi. Det är ett effektivt och billigt sätt som även kan användas i akuta stunder.

Enligt min åsikt behöver vi lära våra barn och ungdomar hur man tar hand om sig själv när man har det jobbigt eller mår som sämst, för det är ofta inget vi pratar om. Barn och ungdomars problem kan många gånger kännas tyngre än vuxnas då de ofta står maktlösa i sin situation. De har inte alltid kunskap eller färdigheten att lösa sina egna problem.

Skrivtips

Det finns flera sätt att använda skrivandet som verktyg men ett enkelt sätt att börja är genom att lära barnet att skriva ner sina drömmar. Vad fantiserar barnet om, hur ser det ut, hur känns det? Försök att få ner både tankar och känslor. Man kan sedan vid ett annat tillfälle be personen skriva ner något den tänker mycket på (kan vara både positivt eller negativt), och vid ett tredje tillfälle något den är orolig för. Be barnet reflektera om hur hen känner och mår efteråt. Hur känns det i kroppen efter att barnet skrivit, hur känns det i tankarna? Känns det någon skillnad att skriva om positiva eller negativa känslor/händelser eller tankar?

För att skriva om svåra saker behöver barnet vägledning och stöttning och det är inget jag rekommenderar personer att göra själva men jag tycker absolut alla har rätt att informeras om skrivandets funktion (oavsett ålder) och att det enligt forskningen fungerar terapuetiskt. Informera barnet om att man inte behöver ha några hemligheter för ett papper och en penna. Skriver man ner något man inte vill berätta för någon så kan man efteråt riva pappret i bitar, spola ner det i toaletten eller gömma undan det. Det viktiga är att få ut orden ur din kropp. Vi behöver vara medvetna om att även små barn kan bära på stora problem. Att skriva kan hjälpa barnet att formulera sina ord och vara ett första steg till att sedan våga prata.

 
Bästa hälsningar Jessica 
-Psykisk ohälsa i fokus

Kritik – att hjälpa eller stjälpa

Vi kan väl alla enas om att kritik bör vara uppskattat och är i grund och botten någonting som är till för att främja verksamheter och vara utvecklande?

Men är all kritik bra?

– Svar nej! All kritik är inte bra.

Ponera att du kör bil. Du kommer fram till ett stoppljus och stoppljuset visar grönt – alltså kör du.

Från andra sidan kommer en annan bil och kör rakt ut i vägen och hinner precis stanna. Föraren hoppar ut och kritiserar dig för att du kört ut när hans stoppljus visade grönt.

Är kritiken mot dig befogad eller borde kritiken riktas mot ansvarig för trafikljusen?

Lite extremt exempel men ni förstår var jag är på väg?

Kritik kan inte ( i 99% av alla fall) bli konstruktiv om den inte riktas mot rätt person eller instans och icke-konstruktiv kritik gynnar ingen.

Ett exempel som jag reagerade över tidigare idag är en förälder som kritiserade att skolan berättade att efter ett visst klockslag fanns ingen känd personal tillgänglig.

Personen efterfrågade att skolan borde beordra ordinarie personal att stanna över och täcke upp för bortfall. – Jag hade synpunkten på att om ordinarie personal alltid måste stanna kvar ökar arbetsbelastningen och antagligen sjukskrivningarna vilket leder till en ond spiral där ingen känd personal finns kvar. Problemet i det här fallet var att utbildad personal inte fanns att tillgå överhuvudtaget vilket medfar att arbetsgivaren inte har mer val än att erbjuda icke-utbildad personal.

Det är, enligt mig, ett typexempel på icke-konstruktiv kritik.

Problematiken ligger enligt mig till stor del på att de flesta offentliga verksamheter svarar inför väldigt många andra instanser och därför inte kan erbjuda de ”enkla” lösningar som utomstående kanske ser som självklara.

Att därför istället inleda en diskussion med huvudmannen om hur den här situationen uppstår och ta upp problemet med rätt person bidrar till en kommunikation med rätt person som förhoppningvis har befogenhet att ta ett beslut och man kan därmed undvika den irritation som lätt kan uppstå.

Vårdnadshavare som är irriterade på pedagoger för att krav inte uppfylls och pedagoger som blir irriterande för att det inte går att uppfylla krav utifrån de förutsättningarna man har.

Att bli kritiserad för någonting man inte kan påverka kan vara det mest demoraliserande och lustsläckande som finns.

 

Exakt samma situation gäller mellan kollegor och mellan pedagog – arbetslagsledare  osv.

Vad jag egentligen vill ha sagt med det här –

kritisera gärna, men kritisera rätt person på rätt sätt.

icke-konstruktiv kritik leder tyvärr oftast bara till irritation. Jag vill därför uppmana till dialog istället för monolog i de här situationerna.

 

 

 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén