Barnpedagogik

Om barn, förskola och pedagogik

Månad: februari 2017

Är vi för okritiska mot forskning?

Det finns beprövad erfarenhet och det finns forskning.
Är inte beprövad erfarenhet en sorts forskning? Relativt ofta under mina studier och uppgifter under bland annat min VFU finns där som mål och norm att till exempel ens didaktiska val ska kopplas till relevant forskning.
Så hur definierar vi forskning? Mot mina egna regler så snor jag faktiskt fakta från Wikipedia, ja källkritiken är inte på topp ikväll men det kändes rätt okej ändå…

Wikipedia säger följande:

” Forskning är en aktiv, planmässig och metodisk undersökning (studier) som bedrivs av forskare för att få nya kunskaper och öka vetandet. Vetenskap är sådan forskning (akademisk forskning, industriell forskning, viss privatforskning, med mera) som har resulterat i vetenskaplig publicering. Begreppet ‘forskning’ används även för att beskriva hela samlingar av information om ett speciellt ämne[förtydliga], och används i dagligt tal för vetenskapligt arbete, eller privatforskning såsom släktforskning, som inte publiceras vetenskapligt. Forskning kan vara industriforskning eller akademisk forskning, som i sin tur kan ha karaktär av tillämpad forskning eller grundforskning. Man kan också dela in forskningen i naturvetenskaplig sådan och samhällsvetenskaplig.”

Bland olika forskningsmetoder finns bland annat erfarenhet att utläsa

”Erfarenhet är ett allmänt begrepp som innefattar kunskap om, färdighet i eller observation av någon händelse som tjänats genom deltagande eller utsatthet. Begreppet avser vanligen kunnande eller procedurkunskap, snarare än förslagskunskap; internutbildning snarare än boklärande. Filosofer kallar kunskap baserad på erfarenhet för ”empirisk kunskap” eller ”aposteriorisk kunskap”. Förhör om erfarenhet har en lång tradition i kontinental filosofi. 

Erfarenhet kan vara fysisk, mental, känslomässig, andlig, social eller subjektiv.”

Det torde betyda att erfarna förskollärare, fritidspedagoger, lärare och andra pedagoger helt sonika borde kunna hänvisa till erfarenhet när det ställs krav på att kunna härleda didaktiska val till forskning?
Vad är viktigast? Vad är mest relevant?

Hur kritiska ska vi vara mot forskning?

Förskollärare med flera års erfarenhet som blir överkörda av ny forskning är någonting jag upplever mig ha erfarit mer än en gång.

Min upplevelse är att skolan och förskolan är väldigt mottaglig för ny forskning, speciellt på ledningsnivå, vilket jag tror kan skapa klyftor mellan ”golvet” och ledning.

Jag säger inte att forskning är dåligt, men är aningen rädd för att vårt förhållningssätt till forskning lämnar en del att önska. Vi ska tänka kritiskt och normkritisk men gör vi verkligen det när det kommer till kritan och vi står där på en PUT-kväll eller ett personalmöte eller i personalrummet dagen efter att chefen varit på fortbildning baserad på ny forskning?

Förskolan & skolan – I samverkan eller motverkan?

Såhär säger läroplanen om övergången mellan förskola och skola:

Förskolan ska samverka på ett förtroendefullt sätt med förskoleklassen, skolan och fritidshemmet för att stödja barnens utveckling och lärande i ett långsiktigt perspektiv. Inför övergångar ska de berörda skolformerna och fritidshemmet utbyta kunskaper, erfarenheter och information om innehållet i utbildningen för att skapa sammanhang, kontinuitet och progression i barnens utveckling och lärande.

Det ska även finnas samarbetsformer som syftar till att förbereda barnen och deras vårdnadshavare inför övergångar från förskolan till förskoleklassen, skolan och fritidshemmet.

Förskollärare ska ansvara för att:

• i samverkan med lärare i förskoleklassen, skolan och fritidshemmet, utbyta kunskaper och erfarenheter samt information om innehållet i utbildningen för att skapa sammanhang, kontinuitet och progression i barnens utveckling och lärande, och

• vid övergångar särskilt uppmärksamma barn i behov av särskilt stöd i sin utveckling.

Arbetslaget ska i samverkan med lärare i förskoleklassen, skolan och fritidshemmet förbereda barnen och deras vårdnadshavare inför övergångar.

Så då borde övergången mellan förskola och skola / fritids gå som på räls eller hur? – Och skillnaderna mellan förskolans sista år och skolans första borde väl inte vara så stora? En öppen och kontinuerlig diskussion mellan ledning och personal i förskolan och ledning och personal i skolan och på fritidshemmen borde också finnas.

Så tolkar jag det.

Vem gör fel? – Var är felet?

Jag har haft turen att faktiskt få lov att arbeta hela vägen. Jag har varit med de allra minsta barnen som knappt lärt sig att gå än och jag har undervisat i diverse ämnen för årskurs nio på högstadiet.

Jag har jobbat med förskolans äldsta barn och skolans minsta. Här skiljer ett (!) år mellan de största barnen på förskolan och de minsta på skolan.

Hur stor skillnad är det på barn i årskurs tre och i årskurs fyra? Inga extrema egentligen, det är ett års utveckling helt enkelt.  Men mellan förskolan och skolan borde det hända en enorm utveckling för skillnaderna mellan förskola och förskoleklass är faktiskt enorma utifrån mina erfarenheter och där också någonting väldigt ofta fel.

Barn som har fungerat i förskolan kommer upp i skolvärlden och fungerar helt plötsligt inte. Det är ett fenomen jag upplevt så många gånger att jag har svårt att ignorera det. Någonstans är det fel. Var?

Är det förskolan som inte förbereder barnen på förutsättningarna som kommer råda i skolan? Är det skolar som inte är förberedda och insatta i hur barnen har det på förskolan?

 

 

Kaffe och den proximala utvecklingszonen

Sydsvenskan hade ett underbart intressant läsarinlägg idag – Sluta stressa med förskolans pedagogik – låt dem leka ifred.

Inlägget fångade mig nästan direkt för det är en fråga jag har funderat på under ett tag och som vi även har diskuterat både på föregående jobb och under min senaste VFU. Förskolan idag är oerhört kravstyrd och börjar även till viss del bli målstyrd. Skolverket publicerade sina allmänna råd om måluppfyllelse i förskolan . Kraven från både skola, politiker och föräldrar ökar för var dag och styrdokumenten tycks gå mot än mer dokumentation och mallar att följa.

Man pratar om undervisning i förskolan samtidigt som man talar om lärande i leken.

Men personalen på min förskola bara dricker kaffe!

Jag har haft många samtal med forna kollegor angående anhörigperspektiv som jag skrev om här för några dagar sen. Där har funnits många tillfällen under min verksamma tid inom förskolan eller fritids där jag / vi ”enbart” (jag säger enbart för att det är verkligen inte enbart) stått samlade och druckit kaffe. Inte en helt ovanlig syn va? Tro mig, i de flesta fallen finns där en tanke bakom det här ”kaffedrickandet”.

Vygotskijs begrepp den proximala utvecklingszonen är högst tillämplig här. Barn lär sig enligt teorin bäst av någon i deras proximala utvecklingszon, någon som är i närheten av deras ålder / utveckling men samtidigt har lite mer kunskap än sin kamrat. Den zonen finns i leken, den ostörda leken.

Har du någonsin observerat ditt egna barn i en lek som barnet inte vet är övervakat? Leker barnet likadant som när du sitter bredvid? Jag tror att oftast är svaret nej. När vuxna går in i en lek försvinner ofta fokus från leken till den vuxna och leken stannar av. Jag är fast besluten om att vi som pedagoger borde ta ett steg tillbaka och göra ett aktivt val i att faktiskt vara passiv men finnas tillhands om behovet uppstår.

Barn är kompetenta men behöver trygghet.

Barn behöver sin integritet och behöver få leka utan att vara konstant övervakade.

Barn behöver få lov att dra sig undan men veta att en vuxen / en pedagog finns i närheten och är tillgänglig om barnet behöver det.

Jag tror helt enkelt på att barn är kompenta och klarar väldigt mycket själv sålänge där finns en stabil grund att utgå ifrån och där spelar vi som pedagoger och vuxna en oerhört stor roll i att möjliggöra barnets framtida utveckling genom att ge hen en bra och stabil grund att stå på. När den grunden väl finns och barnet känner sig tryggt tror jag att vi måste lära oss att ett steg tillbaka och låta barn lösa konflikter som uppstår mellan varandra, på sitt sätt, utan att någon bryter och medlar konflikten innan barnet själv har fått en chans att lösa det.

 

Jag tror också på att vi som pedagoger och vuxna är oerhört kompetenta och behöver tro och stå för det vi gör.

Men kontenta – Sluta avbryta leken, låt barnen lek, låt barnen få vara barn.

Se lärandet i leken, inte leken i lärandet.

 

En förskola för alla – en utopi?

”Förskolan vilar på demokratins grund. Skollagen (2010:800) slår fast att utbildningen i förskolan syftar till att barn ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns utveckling och lärande samt en livslång lust att lära”

Det är de allra första raderna i läroplan för förskolan om dess uppdrag och värdegrund. Det ska vara en förskola för alla.

En utopi?

Jag är relativt partisk i den här diskussionen men jag är partisk åt båda sidor.  Dels har jag barn i förskolan, har jobbat inom förskolan och pluggar till förskollärare, därav känns det rätt självklart att jag propagerar för att förskolan är någonting väldigt bra. Dels har jag själv aldrig gått i förskolan utan gick faktiskt hos en dagmamma när jag var liten och mina upplevelser därifrån hade jag inte bytt ut mot någonting någonsin.

Barn är olika, har olika förutsättningar och olika bakgrund precis som alla andra varelser här på jorden. Jag vill hävda att alla människor inte fungerar likadant och inte heller alla barn. Det är förhoppningsvis en synpunkt som de flesta håller med mig om.

Precis som att alla yrken, arbetsplatser eller bostadsområden passar alla människor tror jag inte heller att alla förskolor passar alla barn.

Hur skapar vi en förskola för alla – kan vi?

Jag vill tro att en förskola för alla barn är möjligt men jag är kritisk och osäker på om det verkligen är en realistisk synpunkt på det hela i dagens samhälle.

Om vi hade haft en förskoleorganisation med i princip obegränsade resurser både ekonomiskt, personalmässigt och lokalmässigt hade jag inte tvekat en sekund på det hade varit en möjlighet.

Jag tror att det finns två sätt som gör att vi kommer närmre utopin som en förskola för alla faktiskt just nu är.

  • Fler dagmammor – Förskolan idag består av mycket intryck, stor omsättning på personal och stor omsättning på barn. Verksamheten är alltid i rörelse och barnen får flyta med. Vissa barn hanterar det här ypperligt samtidigt som det finns barn som stora problem med förändringar och omsättning på personal och hade kanske mått bättre av att vara i en mindre miljö med mindre barngrupp och en eller två fasta punkter som förhoppningsvis finns kvar under hela dess vistelsetid. Problemet med det här alternativet tror jag kan vara den stora förändringen övergången till skolans verksamhet kommer vara. Här finns inte möjligheten till små grupper och personliga relationer på samma sätt. Risken är att det blir en form av chock för både barnet och vårdnadshavarna.

 

  • Mindre & mer inriktade förskolor – Idag finns redan en uppsjö av olika pedagogiska inriktningar och ett antal mer specialiserade förskolor som arbetar på ett speciellt sätt. Varje inriktning har sina fördelar och nackdelar och ingen är perfekt. Men vissa inriktningar tror jag passar vissa barn mer. I Sverige finns, även om den allmäninriktade förskolan är vanligast även en stor del förskolor med andra inriktningar som Montessori, Reggio Emilia och Waldorff för att nämna de vanligaste.  Små enhetliga förskolor med ett genomgående tänk. Även här finns dock risken att övergången till skolans större världen kan bli chockartad.

Det här betyder ju egentligen att jag faktiskt inte har en bra lösning på hur vi skapar en förskola för som passar för alla, inte i dagens läge och med dagens resurser.

Problemet tror jag ligger i övergången mellan förskolan och skolan, av min erfarenhet är förskolan ”bättre” på att tillgodose barn med speciella behov än fritidshemmen och skolan är. Men mer om det i nästa inlägg…

 

Hur gör vi? Hur skapar vi en förskola för alla?

 

 

De 10 bästa apparna för förskolan och fritids 2017

De flesta förskolor och fritidshem har någon form av iPad eller tablet (surfplatta). Vanligt är väl att pedagogerna har en och att det sedan förhoppningsvis även finns en eller flera till barnen på avdelningen, låt oss kalla det för avdelningsplatta.

Eftersom jag förutom att plugga till förskollärare även jobbar en del som webbdesigner och även varit It-ansvarig så appar har jag ju faktiskt en del koll på.

Inte att för att glömma 3.5-åringen här hemma som är väldigt bestämd angående ”sin” padda…

Så vad använder ni ”paddorna” till på er förskoleavdelning eller i ert fritidshem? Används dom till pedagogiska appar som främjar till strävansmålen eller är det faktiskt så att det mestadels är tidsfördriv?

Ofta, när jag kommit till en ny arbetsplats eller VFU har jag startat surfplattorna och funnit spel, spel, spel och än mer spel. Det är inte konstigt att iPads i förskolan får ett dåligt rykte när det faktiskt inte används på ett pedagogiskt sätt. Jag har lite förslag på bra appar som kanske kan hjälpa till i strävan mot att använda plattorna i ett mer pedagogiskt syfte.

Listan är just nu för iOS – iPads men de flesta apparna finns nog till android med.

För dom minsta

Tittut för småbarn – En enkel app som låter barnen få bekanta sig med ljud och bilder föreställande djur, fordon och instrument! Enkel men bra.

Pekbok för småbarn – Också rätt enkel, samma skapare som förra och enkel pekbok med många ljud och väldigt mycket bilder! Ordförråd tränas upp genom att användas och lyssnas på och här får barnet verkligen chansen att göra det!

Babbapp – Behöver jag säga mer än babblarna? Det här är figurer som många av förskolorna redan jobbar med och som barnen känner igen, den kostar 20 kronor, vilket inte är någon större summa i det här sammanhanget.

ABC-raketen – Det här är en app av UR – Sveriges Utbildningsradio. Det är en bra träning inför framtida läsning och skrivande.

Appamini ABC – En bra ABC app där barnen får lära sig om alfabetet genom olika spel och lekar. 20 kronor.

För de lite större

Google Earth – Utforska närområdet, utforska världen? Koppla in paddan till en projektor och gå runt i världen. Ni kan besöka Eiffeltornet, gå en promenad i New York eller bara gå runt i närområdet och se var alla bor.

Kahoot – Frågesport! Alla som har en dator eller padda eller en telefon kan vara med. För de yngre barnen kan man behöva läsa frågorna men för fritidsbarn är den underbar! Engagera hela klassen, spela en och en eller spela i lag. Brukar vara uppskattat! Finns färdiga quiz eller hitta på ett eget.

Youtube – Finns antagligen redan installerad på alla enheter annars surfa in på youtube.com. Här finns allt, verkligen allt. Sitt med barnen, kolla på ormar som ömsar skinn, åk berg och dalbana eller bara starta en musikvideo och börja dansa. Här finns allt.

Safari/chrome/internet – Ofta bortglömd. Använd internet! Undrar barnen något så ta reda på det, Googla det! Vi kan inte veta allt här i världen eller hur? Barnen frågar i princip vad som helst och som tur är har Google nästan alltid ett svar på det!

Legimus – Det här är för de större barnen med någon form av läsnedsättning. Använd fritidstiden för att koppla av, ladda ner legimus, lyssna på en lärobok eller någon av de skönlitterära böcker som finns och utveckla talspråket. Häng gärna med med en bok under tiden.  Här finns möjlighet att faktiskt kunna kombinera personlig utveckling, avkoppling och att vara till stöd för både hem och skola genom att erbjuda fritidsbarnen ett sätt att ta till sig information på ett smidigt sätt.

 

Har ni några tips?

Integritetspolicy på förskolan och förskolebrevet

Idag läste jag igenom förskolebrevet.. Det är ett bra ämne att diskutera men jag tycker att det måste diskuteras på rätt sätt.

Vi har alla olika perspektiv på det här och det angår oss alla. Har ni inte läst det så gör det.

Jag är helt med på många av punkterna men också rätt kritisk mot en del av punkterna.

Inledningen på förskolebrevet är följande;

”Sexuellt utnyttjande av barn är ett allvarligt samhälls­problem i Sverige idag. Lågt räknat blir tre barn i varje klass sexuellt utnyttjade* – det vill säga tio procent av befolkningen. Det här är en mycket oroväckande utveckling som tillåtits eskalera eftersom tröskeln för sexualförbrytare är för låg.”

Det är statistik som jag är rädd lätt kan tas ur sitt sammanhang. Statistiken säger inte att tio procent av befolkningen har varit med om sexuella övergrepp i förskolan, den säger att tio procent av befolkningen har varit med om sexuella övergrepp som barn.

Om det har hänt i förskolan, skolan, av nära anhöriga i hemmet, av okända eller under en fritidsaktivitet eller sport står osagt.

Jag är rädd att den lätt tolkas som vart tionde barn i förskolan är utsatt.

När media bevakar övergrepp i förskolan och trycker artiklar och löpsedlar, får all personal inom förskolan ögon på sig?

Är det någon speciell grupp som får ögonen på sig och går till jobb i veckor efteråt med klumpar i magen  av rädsla för vad vårdnadshavare och kollegor tänker om en? Retorisk fråga.. Det finns en grupp som får ögonen på sig, vilket det är känns underförstått.

 

Jag är enormt glad över att det uppmärksammas och flera punkter är helt underbara. Där är att läsa om dokumenteringsaspekt där både barn och vårdnadshavare ska ge sitt medgivande. Den här punkten berörde jag i det här inlägget om omsorgsetik och dokumentation och det är jag helt med på, underbar ide!

En öppen-dörr-policy är bra men också enligt mig lite kränkande mot barnens integritet. Barn har rätt att få vara ensamma. Barn har rätt att få gå undan utan vara ständigt bevakade. Jag tycker den biten motsäger sig självt även om syftet är gott.

En annan punkt, att endast ordinarie personal ska få byta blöja, hjälpa barnen på toaletten, ha vilostunder eller vara ensamma med barngruppen.

Hur är det bättre och tryggare för barnen med en fast anställd personal som jobbat där i två veckor jämfört med en vikarie som funnits i huset i kanske ett år?

Extremfall men ni förstår förhoppningsvis min tankegång.

 

Fokusera på värdegrund med barnen, diskutera om vad som är rätt eller fel.

Ha ett öppet klimat med barnen och diskutera saker, sätt namn på saker och prata om saker!

Men elda inte på mot en redan utsatt minoritet bland pedagogerna.

När jag sökte runt på facebook efter förskola igår hittade jag en grupp som hette följande:

VI ÄR RÄDDA OM VÅRA BARN, NEJ TILL MÄN I FÖRSKOLAN. – hur tror ni personer som lutar åt det tankesättet uppfattar förskolebrevet?

 

 

Anhörigperspektiv – Barns perspektiv – Barnperspektiv

Nedan följande är inlägg är till stor del utdrag från ett paper som jag har lämnat in i kursen förskoledagogik på MAH, därav det lite mer akademiska språket på vissa ställen…

Detta paper utgår från begreppen barns perspektiv och barnperspektiv. Jag kommer även att behandla och diskutera ett begrepp som vanligtvis används inom äldreomsorg och assistans, nämligen anhörigperspektiv.

Lpfö98 (läroplanen för förskolan) nämner att ett tydligt barnperspektiv ska genomsyra all utvärdering. Begreppet barns perspektiv finns dock ej nämnt överhuvudtaget vilket kan jag kan tycka är lite anmärkningsvärt.

 

Inom förskolepedagogiken är barns perspektiv och barnperspektiv ofta förekommande och ställs ofta mot varandra.

Att bli förskollärare beskrivs barnperspektiv som någonting som är baserat på vad vuxna, med erfarenheter och kunskap om barn, gör för att skapa en barnvänlig verksamhet. Barns perspektiv beskrivs därefter som det barnen säger och de tankar barnen delar med sig av.

Min definition är att ett barnperspektiv är en tolkning av ett barns perspektiv och att information som på något sätt är tolkat eller återberättat hamnar inom ramen för ett barnperspektiv.

Där vill jag personligen reflektera över tyngden förskolepedagogiken idag lägger vid just barnperspektiv och inte barns perspektiv även om jag förstår svårigheterna i att få fram och utgå från ett barns perspektiv.  Ett exempel på barns perspektiv till skillnad från barnperspektiv tycker jag mig kunna urskilja i delar av Astrid Lindgrens litteratur. I Ronja Rövardotter beskriver Astrid ofta situationer utifrån Ronjas perspektiv och hennes tankar och handlingar. Även om boken inte är skriven av ett barn är den enligt mig berättad utifrån ett barns perspektiv.

 

Enligt Läroplan för förskolan ska verksamheten utgå ifrån en helhetssyn på barnet och dess behov. Den ska anpassas till alla barn i förskolan och ska alltså ge stöd och stimulans med hänsyn till barnets egna behov och förutsättningar. Vidare nämner Lpfö98  att ett tydligt barnperspektiv ska genomsyra all utvärdering.

Användandet av de olika begreppen är någonting som är i ständig förändring. Begreppen knyter också an till det frekvent använda begreppet för barns bästa.

Anhörigperspektiv

Jag har funderat lite över begreppet anhörigperspektiv. Det är ett perspektiv som inte vanligtvis förekommer inom förskolemiljöer utan oftare är kopplat till områden med större inriktning på omvårdnad såsom äldreomsorg och assistans.  Det finns dock ingen direkt definition av begreppet inom förskolepedagogiken. Min personliga uppfattning är dock att det är ett begrepp som är välbehövt och tål att användas även i pedagogiska sammanhang.

Med begreppet anhörigperspektiv vill jag få fram de val och handlingar som pedagoger gör alternativt inte gör på grund av osäkerhet angående anhörigas eventuella reaktioner.

 

 

Bakgrundssituationen till följande stycke är en analys av en observation som jag gjort. ( Av hänsyn till alla inblandade är just den biten borttagen ur inlägget)

Bottom line är att det var en situation där man som pedagog gjorde ett aktivt val att inte ingripa i en situation.

Enligt min tolkning av de vanligaste pedagogiska inriktningarna som den svenska förskolan använder sig utav gör jag, när jag aktivt väljer att inte delta, ett val som ligger i linje med de flesta stora pedagogiska inriktningarna.  Lpfö98 uttrycker tydligt i sina läroplansmål att barns trygghet i sin identitet och dess utveckling, sin självständighet och tillit till sin egen förmåga är någonting som förskolan ska sträva efter. Vidare nämns även att barns förmåga att fungera i grupp och ta ansvar för gemensamma regler är viktigt. 

Jag är orolig

Min oro utifrån min observation och föregående händelser grundar sig i tanken på det tidigare benämnda begreppet anhörigperspektiv. Enligt Lpfö98 (rev. 2016) och Barnkonventionen (2009) ska förskolan aktivt arbeta efter barnens bästa. Under tidigare erfarenheter har jag upplevt flertalet situationer där pedagoger gör aktiva val som strider mot styrdokumenten av oro för hur anhöriga hade uppfattat situationen.

Min uppfattning är att dagens förskoleverksamhet till stor del påverkas av pedagogers och lednings fokus på anhöriga som kunder. Att ta beslutet som jag gjorde vid min observation, att inte vara aktiv, är enligt min erfarenhet något som kan uppfattas som felaktigt av anhöriga samtidigt som det är i linje med det som de tidigare nämnda styrdokumenten ofta påtalar som centralt för barns utveckling, någonting som även Bruce och Riddersporre  tar upp i sin bok kärnämnen i förskolan.

För att komma till den platsen i verksamheten där en situation som barnen själv klarar av att lösa kan äga rum krävs dock ett långtgående, långsiktigt och ihärdigt arbete där pedagoger och övrig personal arbetar efter devisen att barn är kompetenta varelser och även behöver få möjligheten att visa det i alla de olika situationer som kan uppstå. Där har även pedagoger och övrig förskoleledning en viktig och tuff uppgift i att förklara och hänvisa till styrdokument och aktuell forskning att deras agerande och aktiva val i att vara passiva är baserade på forskning och erfarenhet med barnets bästa i fokus. Genom att aktivt göra val och vara tydlig med intentionerna bakom dessa val tror jag även att där finns en möjlighet att förändra synen på hur anhöriga uppfattar passiva pedagoger. Samspelet mellan hem och förskola är även någonting som Lpfö98 tar upp som ett mål att sträva efter.

Är det bara jag som uppfattar att vi ofta jobbar mot anhöriga istället för mot barnen?

Gör vi aktiva val som faktiskt går emot våra styrdokument för att göra anhöriga ”nöjda”?

 

Etik eller juridik?

I helgen skrev jag ett inlägg angående den juridiska aspekten om IKT och att publicera bilder på barn i förskolan och skolan.

Jag berörde först och främst den juridiska delen och skrev nog varken några för eller mot-argument angående vad som är rätt eller fel rent etiskt. Den delen är nog någonting som är minst, om inte än viktigare än det rent legala.

Det är någonting som inte bara gäller för förskola och skola utan även för föräldrar och anhöriga i allmänhet. Frasen ” det som en gång funnits på internet försvinner aldrig” är en rätt känd fras och absolut någonting att fundera på när man lägger ut bilder på barn på nätet och sociala medier. Därför riktar det här sig först och främst mot anhöriga och föräldrar även om personal och pedagoger inom både förskolan och skolan förhoppningsvis också får någonting att fundera över?

Varför gör vi skillnad på vuxna och barn?

Mina tankar lutar åt en jämförelse mellan det lilla barnet och en vuxen individ.

Hade du fotograferat och lagt upp en bild eller en video av någon i din närhet utan dess vetskap eller rent av mot dess vilja på Facebook eller Instagram?

(Förhoppningsvis en retorisk fråga, förhoppningsvis är svaret nej).

Men! Har du någonsin fotograferat ett barn i din nära omgivning utan dess direkta vetskap och lagt upp på någon av alla sociala medier?

(Jag är faktiskt starkt skyldig till att ha gjort det, och jag vill nog påstå att en övervägande majoritet av alla föräldrar är ungefär lika skyldiga)

Frågan jag ställer mig är varför? Varför är det okej att ta foton eller videoklipp på (oftast sitt) barn och lägga ut på Facebook eller Instagram men det är inte okej att göra det samma på en vuxen? Var går gränsen?

Är det kanske dags att tänka om och vara lite mera passiv med att publicera bilder på sina barn alternativt vänta tills barnen är så pass stora att barnet har en egen vilja och kan bli tillfrågad?

Fast, var går gränsen, när kan ett barn ses som så pass kompetent att det förstår innebörden av att bli utlagd på internet?  Är vi som anhöriga och föräldrar medvetna om vad det innebär?

Vad tycker ni? Hur förhåller ni er till sociala medier och bilder på era barn?

Och till er verksamma pedagoger inom skola och förskola ställer jag frågan; Är det rätt av oss att fråga föräldrarna om tillstånd att publicera bilder på deras barn? Är det inte ett barnet som borde tillfrågas?

 

 

 

Vad får jag publicera och vad får jag inte publicera i förskolan & skolan?

Efter ett antal diskussioner dels i skolan men även på min VFU-plats angående vad som egentligen gäller gällande publicering och dokumentation av barn på sociala medier såsom instagram och dylikt kände jag mig tvungen att kolla upp vad som faktiskt gäller.

Efter en stunds efterforskning (hela min lunch…) så snubblade jag in på iktsidan.com där jag hittade följande inlägg; Fotografera i förskolan.

Där finns självklart olika aspekter av det, dels finns det rent etiska mot barnen; är barnen verkligen medvetna om konsekvenserna av att bli fotograferade och utlagda på nätet i tid och otid. ( Det är dock en aspekt som är minst lika viktigt ur ett anhörigperspektiv dock).. Men ur ett rent juridiskt perspektiv så går faktiskt det som dokumenteras i förskolan och skolan till stor del under PUL.

Något som överraskade mig och och även andra såvitt jag vet är att det inte krävs något samtycke för att publicera bilder på barnen på varken nätet eller i sociala medier. Självklart är barn med skyddad identitet eller annan form av stark sekretess ett undantag från den här regeln. Att nämna är också att datainspektionen råder en att inför varje (!) publicering inhämta tillstånd från vårdnadshavare.

Att tänka på är också att det som läggs i barnens ”portfolio”, om det är förskolans dokument, blir en offentlig handling i den stunden mappen eller portfolion fylls med någonting, och kan därför begäras ut av i princip vem som helst.

Vad tänker ni? Är det någonting ni visste sen innan eller är det ny information?

Hur ser det ut hos er? Vad använder ni? Varför?

 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén